Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GNARR, sbst.2, n.
Etymologi
[fsv. gnar, n., knot; vbalsbst. till GNARRA. — Jfr GNARRIG]
(†)
1) morrande; i ssgn HUNDA-GNARR.
2) knot, knorrande. På hvad sätt jag vill .. mig förhålla, får jag dock höra hans gnarr och olåt. VDAkt. 1784, nr 97.

 

Spalt G 645 band 10, 1929

Webbansvarig