| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GNATA gna3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (tillf., Rademine Knigge 1: 119 (1804), Cannelin (1921)); jfr GNAT, sbst.1—2
(ngt vard.) ideligen giva uttryck åt sitt missnöje l. sin missbelåtenhet (med ngn l. ngt), ständigt smågräla (om ett o. samma), kälta, käxa; ofta i förb. med prep.-uttr. inledt av på, äv. mot l. (nästan bl. i förb. med sbst. betecknande sak) över, betecknande den l. det som är föremål för ngns gnat; jfr GNAGA 3. Nordforss (1805). Hagberg Shaksp. 9: 42 (1850). (Mannen skall) komma hem till middan och gnata på maten och hustrun. Strindberg Utop. 132 (1885). Släkta går och gnatar / och hotar och hatar, / processar och spar. Fröding Stänk 68 (1896). Arbetare, som .. gnata mot samhället och kapitalisterna. PT 1897, nr 1, s. 3. (Opponenten) gnatade öfver formsaker. Söderhjelm Brytn. 254 (1901).
GNATIG, adj.
1) (ngt vard.) som brukar gnata, knarrig, kinkig, svår att göra till lags, alltför kritisk; stundom övergående i bet.: småaktig; äv. i överförd anv.: som vittnar om l. är uttryck för ngn av dessa egenskaper. Nordforss (1805). Gubben .. var (nu) mer gnatig och otålig än någonsin. Böttiger 6: 137 (c. 1875). De gnatiga småanmärkningarna mot Karl Johan och hans män. SvTidskr. 1893, s. 533. Vi äro gnatigt kritiska mot alt här hemma. Söderhjelm Tavaststj. 252 (1900). jfr SMÅ-GNATIG.
2) [bet. sannol. utvecklad under inflytande av GNETIG 2 o. 3] (knappast br.) om sak: pedantisk, petig; särsk. om stil: gnetig. Ett verk, gnatigt och snustorrt som en carexflora enligt Linnés system. Steffen ModEngl. 388 (1893). Stilen är Linnés vanliga fina, petiga, gnatiga, svårlästa. AOLindfors (1907) hos Linné Diet. VI.
Avledn.: gnatighet, r. l. f. (ngt vard.) till GNATIG 1. Cygnæus 6: 167 (1842). Oaktadt sin gnatighet var gubben icke hård. Benedictsson Folkl. 131 (1887).
Spalt G 646 band 10, 1929