Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GONDOL gondå4l (— ∪ Spegel ÖPar. 32 (1705); gånndå´l Dalin), r. l. m. (f. ÖoL (1852), Berndtson (1880)); best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(gondel 1729. gondol c. 1700 (: gondoler, pl.), 1705 osv. gondole 1792. gondola c. 1700)
Etymologi
[jfr t. gondel, eng. gondola, fr. gondole, av it. gondola, av ovisst urspr.]
1) lätt, flatbottnad båt utan köl som användes för befordran av passagerare på kanalerna i Venedig. SvBrIt. 1: 80 (c. 1700). Jagh kunde fuller migh en artig Gondol hyra. Spegel ÖPar. 32 (1705). Vackra Giacinta, jag håller vid trappan, / Plaskar i gränden med sluten gondol. Snoilsky 1: 8 (1869). Svensén Jord. 332 (1886).
2) å luftballong l. luftskepp: (urspr. båtliknande) hytt avsedd för passagerare; ballongkorg. AJourn. 1813, nr 4, s. 3. Skall någon person fara med (en ballong), så förses ballonen med en sort båt eller gondol, som hänger på starka linor. JernkA 1829, Bih. s. 130. Hedin Pol 2: 563 (1911).
Ssgr (till 1): GONDOL-FÄRD. Atterbom i PoetK 1820, 2: 154. Om kvällen är en gondolfärd allra vackrast. Hallström ItBref 21 (1901). —
-FÖRARE. jfr GONDOLJÄR. Pfeiffer (1837; under gondolier).

 

Spalt G 761 band 10, 1929

Webbansvarig