Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRAMMOFON gram1ofå4n l. -åf-, äv. -ωf-, r. (l. m.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(grammo- 1899 osv. gramo- 1904—1915)
Etymologi
[jfr d. grammofon, t. grammophon; av eng. gram(m)o-phone; möjl. en omkastning av ssgslederna i FONOGRAM; jfr DIKTAFON, FONOGRAF]
benämning på det numera vanligaste, av den tysk-amerikanske uppfinnaren EBerliner 1887 konstruerade slaget av fonograf vari ljudet överföres på o. sedan återgives från en särskilt preparerad skiva. SD 1899, nr 559, s. 1. Tonerna från en gramofon. Hedin Front. 323 (1915).
Ssgr: GRAMMOFON-ALBUM. ett slags album för förvaring av grammofonskivor. VaruförtTulltaxa 1: 144 (1912). —
-INSPELNING~020. —
-MUSIK. TurÅ 1910, s. 307. —
-SKIVA, r. l. f. —
-STIFT. litet stift av metall l. dyl. vilket vid rörelse utmed grammofonskiva frambringar ljudsvängningar. —
-TRATT. till förstärkande av ljudet från grammofon avsedd tratt. Skottsberg Båtf. 155 (1909).

 

Spalt G 802 band 10, 1929

Webbansvarig