| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
(i starkt bygdemålsfärgat spr., numera knappast br.)
1) skada. Olikliga, sade han, hafwer det tilburit, at jag skal hafwa grandat tig. Verelius Götr. 12 (1664; isl.: er eg skal grand hafa giort þier). Ihre (1769). — särsk. [jfr motsv. uttr. i nor. dial.] i uttr. (talesättet) det är lite som grannar ögat l. det är lite som grannar o. d., det är lite nog som kan vålla (stor) skada, övergående i bet. 3 (jfr 2 o. 3). Det är litet som grannar, sa’ käringen, fick tallkotten i ögat. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det är litet, som grannar ögat; men mindre som grannar själen (hjertat). Därs. (fr. Smål).
2) göra att ngn blir förargad l. ond; särsk. i uttr. (talesättet) det är lite som grannar, det är lite nog som kan vålla förargelse (jfr 1 slutet, 3). (Sv.) Litet som grandar, (lat.) Parum cujus non offensæ locus. Sahlstedt (1773). Weste (1807). Jag vet icke, hvad som grandar, (dvs.) hvad som är åt honom (henne). Dalin (1852). Det är litet som grandar, (dvs.) han (hon) blir ond öfver ingenting. Dens.
3) [jfr bet.-övergången i uttr. det skadar inte, det spelar ingen roll, det gör ingenting; möjl. delvis med anslutning till GRAND, sbst.1] betyda (litet l. mycket), spela (stor l. liten) roll; i förb. granna litet l. icke mycket o. d., vara det lilla (grandet) som betyder ngt, vara det som utgör skillnaden, vara det som fattas l. felar l. brister; äv. opers.; särsk. i uttr. (talesättet) det är lite som grannar, det är lite som det kommer an på, det är lite (det lilla) som gör det (jfr 1 slutet, 2), o. i uttr. det grannar lite, att (ngt inträffar o. d.), det är så litet som kan åstadkomma l. vålla att (ngt inträffar). Miszbruuk ey titt Wälde, thet granner så lijte, / Att Qwinnan hon råkar få på sig ett Lyte. Törnewall A 5 b (1694). Mest det grannar i Vers, hvad näpliga märkes i prosa. Nicander GSann. 83 (1767). En Supradentska (dvs. superintendentska) står ju på nästa trappsteg till Biskopinna: det lär inte vara mycket som grannar. Palmblad Nov. 4: 73 (1851). Det är blott helt litet, som grandar (dvs. som skiljer). Dalin (1852).
Spalt G 816 band 10, 1929