| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRO grω4, v. -r, -dde grωd3e2, -tt grωt4, -dd grωd4 ((†) p. pf. grod Rudbeck Atl. 1: Föret. 6 (1679: igengrod), Spegel ÖPar. 68 (1705); grogen IErici Colerus 1: 104 (c. 1645)). vbalsbst. -ENDE, -NING (se d. o.); jfr GRODD.
1) om växt (l. annan del av växt än frö): växa; särsk. med hänsyn till att växten tilltager i storlek; ofta om ung o. outvecklad växt: spira (upp); numera (jfr dock a) bl. ngn gg i anv. som närmar sig till l. övergår i 5. Han (dvs. kvisten) skal groo och bära frucht, och warda itt stoort Cedreträä. Hes. 17: 23 (Bib. 1541). The Trää, som Äpler och Pärun groo vppå. Bondepract. A 6 a (1662). Långt förr än gräs på grafven gror, / Vännerna glömt oss, heders bror. Wennerberg 2: 117 (1849, 1882). Der gror, hvarest hägnas. Granlund Ordspr. (c. 1880). — jfr ÖVERGRO. — särsk.
a) i ordspr. medan gräset gror, dör kon, förr äv. märren (hästen) o. d.; jfr DÖ 1 a. Mädan gräset groor, medhan dör märren. SvOrds. B 5 a (1604).
b) i mer l. mindre bildl. anv.; stundom: växa l. spira upp, uppstå, uppkomma. Later idher genom mitt taal vnderwijsa, at idher må groo gagn åt. LPetri SalWijsh. 6: 27 (1561). Ingen dygd vprinner, och gror wid Wijn, och i Glasom. Stiernhielm Herc. 341 (1648, 1668). I gränderne gro inga lagrar. Tegnér (WB) 4: 119 (1824). Om jag lever tills det gror mossa på mig, ska jag aldrig glömma den tillställningen. Nordström Amer. 215 (1923). — särsk.
α) (†) i uttr. gro ur ngt, växa l. stiga fram ur ngt. Och Solens ljus i möte / En verld ur natten gror. Stagnelius (SVS) 2: 183 (c. 1820). Närmaste stranden / först ur skymningen gror. Lybeck Dikt. 1: 7 (1890).
β) (†) i uttr. ngns åker gror o. d., om förhållandet att ngns egendom l. inkomst växer o. förkovras; jfr c. När Qwarnen dryper, så groor Mölnarens Åker. Grubb 589 (1665). At våra Fruentimmer finna för godt at gå med bara hufvuden må de sielfva råda före, efter de så vilia at Läkares och Apothecares åker skal gro. BtVLand 5: 213 (1764).
c) (†) i överförd anv.: öka, tilltaga, frodas, förkovras. The skola groo j hiertat aff glädhi. OPetri 2: 151 (1528; t. grünen). Så at .. alle Svea Inbyggare måtte groo och förkofras uti Fred och Rolighet. Quensel Alm(Gbg) 1722, s. 31. Svenske Sjöfarten gror, när Sjö-magterne kriga med hvarandra. Clason PVetA 1769, s. 36.
d) (†) i oeg. anv. Petreius Beskr. 1: 83 (1614). Naglar låte man ej få gro på fötter och händer. Nicander GSann. 129 (1767). Jern i våra klippor gror. Sätherberg Dikt. 1: 28 (1862).
2) (numera föga br.) växa fast (vid); äv.: sitta fast (vid); i bildl. anv. Ther satt pärlemor i jaspis rätt som grod. Spegel ÖPar. 68 (1705). Och handen, grodd vid fästet, domnar. Tegnér (WB) 4: 12 (c. 1822). I simpla plagg, vid hvilka dammet grodde. CVAStrandberg 5: 31 (1862).
3) metall. i fråga om en mer o. mer tilltagande avsättning av stelnad smältmassa på bottnen l. sidorna av en metallurgisk ugn; jfr GRO IGEN 1. Under blåsningen .. har hyttegången blifvit strid och stället börjat gro, så att man haft mycken möda att göra utslag. JernkA 1852, s. 23. Därs. 1899, s. 168.
4) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) om sår: helas (gm att sårkanterna växa samman), läkas; äv. bildl. Lind (1738). Smärtfullt, främling, det visst tycks, att ett re’n / Groende sår öppna ånyo. Palmblad Soph. 322 (1839).
5) om frö (spor, stamknöl o. d.): utvecklas till grodd l. groddplanta; stundom (i sht i fråga om potatis o. säd) med tanke särsk. på det utväxande stam- l. rotämnet; äv. bot. om pollenkorn: skjuta pollenslang. Månsson Trääg. 33 (1643). Om .. (ärterna) sås, böra de först stöpas i vatn i två dagar, så gro de sex eller åtta dagar förr. Serenius EngÅkerm. 212 (1727). Om våren gror alt, om sommarn vexer eller spirar alt, om hösten mognar alt. Agardh Bot. 2: 201 (1832). BotN 1903, s. 197. Säden har .. blifvit skadad af regnet, så att densamma grott i axen. PT 1904, nr 211 A, s. 3. Låta potatisen under flere veckor (före sättningen) ligga .. och gro i varmt och ljust rum. Hellström NorrlJordbr. 404 (1917). — jfr HÖST-, SOMMAR-, VÅR-GRO samt LÄTT-, SVÅR-GRODD m. fl. — särsk.
a) i p. pf. grodd i adjektivisk anv., om säd, potatis o. d.: som har skjutit groddskott, medan den befinner sig ovan jord. Wore han (dvs. havren) och grogen tå han vthsås, tå skadar thet intet, ty Hafra är en trefligh och wäxande Sädh. IErici Colerus 1: 104 (c. 1645). Den råg, som står i skylar, är grodd till 75 procent och däröfver och är oduglig till brödföda. PT 1912, nr 195, s. 2.
b) bildl.; särsk. om tanke, själstillstånd o. d. som långsamt utvecklar sig liksom gm en inneboende kraft; i sht i uttr. ligga och gro. Dessa tankar hade länge legat och grott inom honom. Spegel Pass. 180 (c. 1680). Några nya ämnen (till dikter) gro väl inom mig, men få se, när och om deras magra jordmon förmår drifva dem fram i dagen. Runeberg ESkr. 2: 267 (1855). Inom den Ryska landhären grodde .. misstroende hos soldaterna emot deras utländska officerare. Malmström Hist. 2: 370 (1863). Tanken på ett fredsbrott har börjat gro inom honom. SvH 5: 576 (1906). — särsk. opers., i pregnant anv. i uttr. det (ligger och) gror i honom o. d., det grämer honom, det jäser i honom; stundom med subj. som uttrycker vad som har väckt förargelsen; förr äv. i fråga om livlig sinnesrörelse i allm. Det var mig en stor hugnad at språka med Br. Falk i Stockholm, och det grodde i mig, då iag såg honom vara präst. KyrkohÅ 1915, s. 309 (1756). Den obilliga behandlingen grodde i hans sinne. Annerstedt UUH II. 1: 423 (1908). Men godt gör det ändå att sjunga ut hvad som legat och grott. Hallström Sagodr. 66 (1910).
1) till 1: växa igen; i sht om vattensamling l. hålighet o. d. som blir fylld l. tilltäppt (urspr. gm växtlighet); äv. om odlad mark där den ursprungliga vegetationen får taga överhanden; ofta i oeg. l. överförd anv. Tobakspipan hade grott igen. Hiärne 2Anl. 286 (1706). Husum kanal, som flere gånger blifvit upprensad, gror snart igen af storm och flodvatten. Bladh (o. Hornstedt) 10 (1799). Ett par fula ögon .. höllo på att gro igen emellan tjocka kinder och digra ögonvalkar. Hedenstierna Svenssons 12 (1903). Men huru kan du se på .. huru gamla brukade tegar gro igen, och huru skogen kryper in över ängarna. Blomberg Uvd. 57 (1917).
2) (numera mindre br.) till 4, om sår: helas, läkas, gro ihop; äv. bildl. Tessin Bref 1: 252 (1753). Vid sextioåtta års ålder skref han en sång, som visade att såret grott igen. Wirsén i 3SAH 2: 408 (1887). Klint (1906). —
1) till 1: växa samman; i sht i oeg. l. överförd anv.: fästa sig l. foga sig tillsamman, gå ihop; äv. i fråga om att en hålighet fylles o. d.: gro igen. VetAH 1772, s. 118. Som .. (rämnan i isen) af snösörja och is åter grott ihop. Hedin GmAs. 1: 283 (1898).
2) till 4, om sår o. d.: helas, läkas; jfr GRO IGEN 2. Schroderus Comenius 319 (1639). När mitt sår i handen omsider hade grott ihop. Fröding ESkr. 2: 228 (1895). —
GRO IN0 4. till 1: växa in; ofta refl.; ofta bildl., om ngt som övergår till vana l. natur. Wetterbergh Penning. 415 (1847). Hos Gustav Adolf hade hatet .. (mot Napoleon) grott sig in och blivit en fix idé. Grimberg SvH 457 (1908). jfr INGRO. —
1) till 1: växa samman; i sht i bildl. anv. Tappert drog han, men ring och arm / voro som grodda samman. Tegnér (WB) 5: 99 (1825).
1) till 1: växa upp; numera bl. (föga br.) i bildl. anv. Kolmodin QvSp. 1: 553 (1732). Den ovilja, som af gammalt på många håll grott upp mot Posten. Sylwan Kellgren 171 (1912); jfr 2.
2) (föga br.) till 5: gro o. skjuta upp ur jorden; äv. bildl. AJourn. 1815, nr 175, s. 4. Bremer Brev 1: 233 (1833).
-BÄDD. bot. o. skogsv. med tanke på dess tjänlighet för fröns groning, groningsbädd, groddbädd. Skogvakt. 1892, s. 87. (Bark-)affallet är en utmärkt grobädd för vissa svamparter. Ekman NorrlJakt 432 (1910). —
-KORN. (†)
-KRAFT. förmåga att gro, grobarhet, groddkraft; äv. bildl. TLandtm. 1889, s. 133. Schück AllmLittH 1: 39 (1919). —
-PIGG, r. l. m. [jfr nor. gropigg, grodd på potatis] (†) grodd; jfr GRODD-PIGG. Rudenschöld PVetA 1748, s. 41. —
(1, 5) -VÄDER. (i folkligt spr. i vissa trakter) väder som befordrar groning (l. växt). Och war thenne tijden ett önskeligit groowäder, stundom regn och stundom Soolskeen. Gyllenius Diar. 246 (c. 1670). Ström Skogsh. 240 (1830). Meurman (1846). —
(4) -ÖRT. (†) namn på åtskilliga växter som förr ansågos äga förmåga att hela sår o. d.
1) örten Ajuga pyramidalis Lin.; äv. kallad mindre l. lilla groört. Franckenius Spec. B 3 a (1638). Lind (1749; under gunsel). Serenius Iiii 3 a (1757).
2) örten Solidago virgaurea Lin.; äv. kallad [jfr t. heidnisches wundkraut] hednisk groört. Hildebrand MagiaNat. 62 (1654). VetAH 1741, s. 87. jfr GYLLEN-GROÖRT 2.
3) örten Symphytum officinale Lin., vallört; äv. kallad stor groört; jfr BENVÄLLA, STEN-GROÖRT, SÅR-LÄKA. Franckenius Spec. B 3 a (1638). Lind (1749; under gülden-günsel). Anm. Växtnamnet stort grodört hos Rålamb 13: 182 (1690) torde avse denna ört.
Spalt G 949 band 10, 1929