Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRUNNA grun3a2, stundom GRUNDA grun3–da2, sbst., r. l. f.; best. -an; pl. -or.
(i vissa trakter) flackt o. vidsträckt grund, grundbank; jfr GRYNNA. SvMerc. V. 1: 132 (1759). Ur vattnet öfver grundan sträckte sig ett par tillbucklade skorstenar och några böjda balkar. Aminoff Krigsg. 51 (1904). Nordström Luleåkult. 162 (1925).
Spalt G 1058 band 10, 1929