Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRUVA, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[fsv. gruva, av mnt. grōve, grūve, grop m. m., av fsax. gruova, motsv. sv. dial. (Västerb.) grov, grop, dike, nor. dial. grov o. isl. gróf, grop, bäckfåra, bäck, got. groba, håla, holl. groef, groeve, grop m. m., fht. gruoba, mht. gruobe, t. grube, grop, gruva m. m., eng. groove, fåra, ränna; i avljudsförh. till stammen i GRAVA, v.1 (se GRÄVA); jfr GRUVA, sbst.2 o. 3]
(†) grop, hål(ighet); håla, kula. Linc. (1640; under syrus). I Skrijande Andar i Glod-rödan grufwa (dvs. helvetet). Dahlstierna (SVS) 300 (c. 1696; t. Höhle). Ögats Grufva, eller den hålighet, hvaruti ögat ligger. Bure Häst. 3 (1825). Stenmergel .. måste .. uppkastas i små högar invid grufvan, innan den utföres på åkern. Lundequist Landtbr. 58 (1840). Reliker, förvarade .. i en liten grufva i själfva altarskifvan. Ekhoff StClem. 31 (1912; om relikgömma). — jfr HJÄRT-, LEJON-, LER-GRUVA m. fl.
Avledn.: GRUVIG, adj. [jfr t. grubig] (†) som har l. är uppfylld med fördjupningar l. håligheter. Bergen äre myckit hohlige och grufwige. Hiärne 2Anl. 155 (1706).

 

Spalt G 1068 band 10, 1929

Webbansvarig