| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRUVELSE grɯ3velse2, r. l. f. (OPetri MenFall M 1 a (1526), Högberg Vred. 3: 349 (1906)) ((†) n. LPetri Jes. 21: 4 (1568; pl.)); best. -en; pl. (†) -er (JGOxenstierna 4: 80 (1815)) l. = (LPetri Jes. 21: 4 (1568)).
1) (†) förhållandet att ngn ”gruvar sig”; (känsla av) bedrövelse, förfäran, fasa. J såådana dödz jemmer och gruffwilse är inghen som prijsar gudh. OPetri MenFall L 7 b (1526). Sedan h. Gertrudh hennes grufuelse (över den gjorda förlusten) sig till sinnes förde (osv.). BtHforsH 1: 227 (1637). Jag tänkte ej på detta .. och allra minst med grufvelse. AFSoldan (1847) hos Aho Soldan 82. Topelius Fält. 2: 200 (1856).
2) ngt som väcker förfäran, avsky o. d.
a) (knappast br.) ryslighet, gruvlighet; fasaväckande händelse. Högberg Vred. 3: 349 (1906). På himlen hade det dragit upp ett moln med all världens grufvelse i. Norlind Intermezz. 98 (1907).
b) (†) styggelse, skändlighet. Aff sijn ädhla Klenodier .. haffua the sijn gruffuelses och styggelses belete giordt. Hes. 7: 20 (Bib. 1541). (Vad som synes vara lyckligt, är i själva värket ofta) den största vedervärdighet och grufvelse. Lundberg Paulson Erasmus 63 (1728).
Spalt G 1080 band 10, 1929