| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRUVSAM grɯ3v~sam2, adj. -samme, -samma; -sammare. adv. -T.
1) (numera föga br.) som väcker fasa, gruvlig (se d. o. 1), förskräcklig; äv.: som man gruvar sig för, svår, vansklig; förr äv. om person: grym, hård. (Gud) är icke en grufsammer och stränger domare. OPetri Sakr. B 3 b (1528). (I februari 1591) War i 14 dager en stark winter och grufsamb fråst. UrkFinlÖ II. 1: 16 (c. 1605). Unga olyckliga, ditt hjerta ock din ålder tycktes ej vara ämnadt till sådana grufsamma brott. JGOxenstierna Dagb. 159 (1771). Det var en gruvsam och underlig sak och svår att komma till rätta med. Lagerlöf LöwR 87 (1925). Ett gruvsamt vittnesbörd om Ryssland. NDA 1929, nr 5, s. 4.
2) gruvlig (se d. o. 2), ofantlig, ofantligt stor; numera bl. ngn gg (vard.) ss. adv., förstarkande: oerhört, ”fasligt” o. d. Gruf-same Bolkar (dvs. ett slags dryckeskärl). Stiernhielm Herc. 193 (1648, 1668). Detta gruvsamt illalåtande yttrande. Wulff Koralb. 30 (1912).
3) (ngt vard., numera mindre br.) fallen för att gruva sig, ängslig, orolig, rädd; stundom: fallen för att jämra sig. Sahlstedt (1773). Mitt grufsamma hjärta. ALGeijer (c. 1845) i Solnedg. 1: 62. Östergren (1925).
1) (numera knappast br.) till 1: gruvlighet; förr äv.: grymhet. Stiernhielm Lycks. 2 (1650, 1668). Man (skall) wisst icke .. bemöta Eder med sådan grufsamhet, som de fiendtelige .. Troupperne .. föröfwat. MStenbock (1713) hos Loenbom Stenbock 4: 41. O död! hvars grufsamhet jag än mig föreställer! Ristell Mer. 4 (1774). Nordforss (1805).
2) (ngt vard., numera mindre br.) till 3: ängslan, oro; förr äv.: förfäran. Ps. 1695, 259: 3. Alla räddhågans, grufsamhetens och klenmodighetens andar. Solnedg. 3: 61 (1912). Cannelin (1921). —
GRUVSAMLIG, adj. [jfr (ä.) d. grusommelig] (†) till 1: gruvlig (se d. o. 1); grym. Ett gruffsambligit tyrannie. GR 21: 392 (1550). Petreius Beskr. 2: 65 (1614: gruffsamblighen, adv.).
Spalt G 1082 band 10, 1929