Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRÅNA grå3na2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr GRÅN, sbst.3
Etymologi
[sv. dial. gråna, giva från sig ett dovt ljud (ss. då man bultar på en tom tunna); sannol. urspr. ljudhärmande]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) ljuda dovt; giva ett dovt l. dånande genljud, eka; skalla, ”runga”. Roman Holbg 56 (1746). Plötsligen ”grånade” i skogen ett: Uh-hu. Törneros Brev 1: 31 (1824; uppl. 1925). (Han) predikade .. så det grånade i kyrkan. EWigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 325. Karlfeldt FlPom. 30 (1906).
Särsk. förb.: GRÅNA UT10 4. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) upphöra att ljuda dovt l. att giva ett dovt l. dånande genljud. Strindberg Skärk. 85 (1888).

 

Spalt G 1123 band 10, 1929

Webbansvarig