| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRÄTT, adj.; n. =.
(†) knarrig, vresig. Två karlar råkar iag, men af olijka kynne, / Then ena tankfull, suur och grätt på läppen beet, / Then andra pigg och qvick och af ett leevist lynne. Rudeen Vitt. 221 (1689). — särsk. i fråga om små barn: som gärna gråter, kinkig. Lindestolpe Matk. 45 (1714). Ej må man vagga tom vagga: ty Barnet blir grätt och olåtigt. Fernow Värmel. 256 (1773).
Spalt G 1188 band 10, 1929