Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRÄVSVIN grä3v~svi2n, förr äv. GRAVSVIN, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(graf- c. 1755—1827. gref- 1729. gräv- c. 1640 osv.)
Etymologi
[av GRÄVA, v. I o. II 1, o. SVIN; jfr ä. d. gravsvin]
(Anm. Ordet synes i senare tid hava blivit mindre vanligt än GRÄVLING.) rovdjuret Meles meles Lin., grävling (se d. o. 1). JBureus (c. 1640) i 3SAH 23: 332. BonnierKL 5: 53 (1924).
Ssgr: A (†): GRÄVSVIN-SKINN, se B.
B: GRÄVSVINS-GRYT. jäg. grävlingsgryt. SvTyHlex. (1851). Östergren (1925). —
-HUND. jäg. grävlingshund. Lind 1: 77 (1738). Källström Jagt 91 (1850). Behm 176 (1920). —
-HÅR. En platt pensel af gräfsvinshår. AHB 12: 40 (1865). —
-JAKT. —
-KULA. (numera knappast br.) = -GRYT. Greiff Jagt 72 (1828). Auerbach (1909). —
-LYA. i sht jäg. = -GRYT. Hahr HbJäg. 59 (1866). Cannelin (1921). —
-PÄNSEL. pänsel av grävsvinshår. Daguerre 38 (1839). Auerbach (1909). —
-SKINN. (-svin- 1636—1756 -svins- 1749 osv.) JTBureus (1636) i 2Saml. 4: 125. WoJ (1891). —
-VÄSKA. (i sht förr) (jakt)-väska av grävsvinsskinn. Strindberg MOlof 30 (1878). BiblJäg. 4: 222 (1897).

 

Spalt G 1201 band 10, 1929

Webbansvarig