| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRÖNSKA grön3ska2, v. -ade ((†) pr. ind. sg. -er Lælius Bünting Res. 1: 63 (1588)); äv. (se I) GRÖNSKAS -as2, v. dep. -ades. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE (mindre br., Linc. (1640; under oculatio), VittAH 5: 69 (1789, 1796)), -NING (†, Linc. (1640; under regerminatio), Malmbgt 1894, nr 39, s. 2); jfr GRÖNSKA, sbst. Anm. Verbalsubstantiven på -ANDE o. -NING samt p. pr. ansluta sig i ä. tid sannol. vanl. till I, i yngre tid bl. till III. Dessa former upptagas nedan under III.
I. (numera bl. i vissa trakter, i sht bygdemålsfärgat) dep.
1) = III 1. Helsingius N 2 a (1587); möjl. till 2. De supa, så det grönskas i ögonen på dem. Granlund Ordspr. (c. 1880). Auerbach (1909; med hänv. till grönska). — särsk.
a) = III 1 a; äv. i bild (jfr 2). Om morghonen .. fan han Aarons staaff .. grönskas. 4Mos. 17: 8 (Bib. 1541). Medan theras Lorenkrantzar (dvs. lagerkransar) icke längre grönskas: än rösten och liudet af theras roos och rychte warar. Stiernhielm Lycks. Cart. (1650, 1668). Dalin (1852; jämte grönska). Auerbach (1909; med hänv. till grönska).
b) = III 1 b. Joel 2: 22 (Bib. 1541). Herre! när du låter / Jordens yta grönskas åter. Wallin Vitt. 1: 117 (c. 1830). Dalin (1852; jämte grönska). Östergren (1926).
2) (†) = III 2. Sådana rådh grönskas lijka som ogrääs, på alla fohrar j markenne. Hos. 10: 4 (Bib. 1541). Fria Konster och slögder (skola) grönskas. FoU 20: 364 (c. 1785).
II. (†) refl., = III 2. Tå lyckan .. sigh ey stadigt grönskar. Palmcron SundhSp. 178 (1642). Sylvius Curtius 732 (1682).
III. intr.
1) (i sht vard.; se dock a, b, c) till GRÖN, adj. 1: antaga l. hava grön färg(ton), bliva l. vara grön. Spegel 160 (1712). Hafsfruar kamma sitt grönskande hår. Stagnelius (SVS) 2: 107 (c. 1820). En hatt som grönskade af regn och sol. Strindberg NSvÖ 1: 109 (1906). — särsk.
a) (fullt br.) till GRÖN, adj. 2, om gräs, örter, träd o. d.: stå l. bliva grön, (börja) bära gröna blad, skjuta gröna skott, växa. Hes. 17: 24 (Bib. 1541). Terebinth, som bådhe Winter och Sommer grönsker. Lælius Bünting Res. 1: 63 (1588). Gräset grönskar. Tegnér (WB) 3: 125 (1821). Tidigt grönskande växter. HbTrädg. 8: 141 (1884). — särsk. opers. Wallin Vitt. 2: 327 (1827). Här grönskar det som kring oasens källa. SDS 1897, nr 202, s. 2.
b) (fullt br.) till GRÖN, adj. 2 d, om mark l. okalitet o. d.: beklädas l. vara l. bliva beklädd med grönt gräs, gröna blad l. växter; äv. i bild (jfr 2). Arvidi 28 (1651). Hoppets grönskande höjder. BEMalmström 6: 11 (1840). Grönskande jord, min hälsning tag! Geijer Dikt. 136 (1841). Vårarna, då .. slätten grönskade. Segerstedt Händ. 4 (1918, 1926).
c) (mindre br.) till GRÖN, adj. 2 d β, om årstid: utmärka sig gm l. medföra frisk växtlighet; äv. i bild (jfr 2). För honom (dvs. den blinde) grönskar ingen vår. Wallin 2Pred. 2: 27 (1821). Sveriges sommar grönskar och blommar och doftar i .. (Atterboms) vers. Vetterlund StudDikt. 49 (1901).
2) (i högre stil) bildl. (jfr 1 b, c): blomstra, stå i flor, frodas; utveckla sig, gå framåt; stundom om person. At inbördes kärlek må grönska och gro / Bland Svear och Götar och Finnar! Dalin Arg. 2: 380 (1734, 1754). Låt oss alla önska, / Att lyckan måtte grönska / På deras (dvs. brudparets) lefnadsstråt! Gustafsson SvTaflor 12 (1868, 1876; i texten till Södermans Bondbröllop). Den rättfärdige grönskar såsom ett palmträd. Psalt. 92: 13 (Bib. 1917; Bib. 1541: skal grönskas). (†) The Romares ähro och grönskande stånd (dvs. tillstånd) förgicks. Fosz 337 (1621). jfr UT-GRÖNSKA m. fl. — särsk. (föga br.) i p. pr., om (ngns) levnad l. ungdom; förr äv. om ålderdom: ungdomsfrisk. Fabricius Amar. 47 (c. 1740). Grönskande ålderdom. Cavallin (1875). Hennes grönskande ålder. Söderhjelm ItRenäss. 154 (1907). (†) Erhålla en lyckelig och grönskande ålder (dvs. levnad). Block Progn. 17 (1708).
IV. (†) tr.
1) om (färg)ämne: färga (ngt) grönt, meddela grön färg åt (ngt). Wallerius ChemPhys. 1: 170 (1759). (Garvämnet ur tallsav) grönskar jernsolution. Berzelius i FKM 3: 359 (1810). — jfr JÄRN-GRÖNSKANDE.
2) i p. pr., om väderlek: som frambringar grönska, ”drivande”. Serenius (1734, 1757; under growing, adj.).
V. (i poesi, föga br.) i p. pf. med bet. av p. pr., = III 1 a, b. Uti en lund .. / Der had en Näcktergal, uti en grönskad lager, / Sit lilla bo beredt. Nordenflycht QT 1746—47, s. 167. Stormig på månget sätt — men god är mörka döden, / liknar en kolsvart ström, som för till grönskad vik. Sjöberg Kris. 126 (1926).
GRÖNSKA NED10 4 l. NER4. (vard., mindre br.) sätta gröna fläckar på (kläder) gm att sitta l. ligga i gröngräset; jfr GRÖNSKA, v. IV 1. Jag .. (har) grönskat ner mina vackraste silkestricoter! Lundquist Vingåk. 41 (1877). —
GRÖNSKA UPP10 4 l. OPP4.
1) (föga br.) = GRÖNSKA, v. III 1 b. Välkomna, blomsterrika ängar, / Som grönskat upp ur torfva varm! BEMalmström 6: 71 (1842). jfr: Ön, som med granar bevuxen, / Grönskade opp (dvs. höjde sig grönklädd) ur snön. Runeberg 1: 54 (1832).
2) (numera föga br.) = GRÖNSKA, v. III 2. Tegnér (WB) 3 474 (1821). Hela Sverige grönskade upp (under frihetstiden). Heidenstam Svensk. 2: 250 (1910).
Spalt G 1223 band 10, 1929