Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRÖTA grø3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(grötia Linné Stenr. 65 (c. 1747: grötia sig tilsamman))
Etymologi
[avledn. till GRÖT 2]
1) (i sht vard., mindre br.) refl.: ”gröta ihop sig”. Weste (1807). Auerbach (1909).
2) [möjl. påvärkat av GLÖTA] (vard.) i förb med prep. i, stundom med: ”gräva”, ”rota” (i ngt), i onödan syssla (med ngt). Påminnelser .. att .. ej gröta med Natural Historien. CAlströmer (1762) hos Linné Bref I. 3: 56. Det ska fan gå här och gröta i leran mera. Blomberg Uvd. 40 (1917).
Särsk. förb. (till 1): GRÖTA IHOP10 04, äv. HOP4. (vard.) blanda ihop (ngt) så att det uppstår en gröt l. en röra l. ett mischmasch, röra ihop (ngt). Nordforss (1805; angivet ss. familjärt). Den där som grötar hop mixtur. Hallström GrAntw. 67 (1899). jfr (I)HOPGRÖTA. —
GRÖTA IHOP SIG10 04 0, äv. HOP SIG4 0. (vard.) bliva grötig, bilda en gröt. Berndtson (1880). —
GRÖTA SAMMAN10 32 l. 40. (föga br.) ”gröta ihop”. Lagerbring HistLit. 16 (1748). —
GRÖTA SÖNDER10 40. (föga br.) krossa till mos. Eljest grötas (bären) .. sönder. Oec. 102 (1730). Tholander Ordl. (c. 1870). —
GRÖTA SIG TILLSAMMAN. (†) ”gröta ihop sig”. Linné Stenr. 65 (c. 1747).

 

Spalt G 1232 band 10, 1929

Webbansvarig