| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GULSOT gɯ3l~sω2t, r. l. f. (f. Dalin Handordb. (1868), SAOL (1889); m. Sahlstedt, Dalin (1852)); best. -en.
1) benämning på flera olika slag av sjukdomar (i sht gallvägs- o. leversjukdomar) med det gemensamma (vanl. av rubbningar i gallans avsöndring l. uttömmande förorsakade) symtomet att huden, slemhinnorna o. i sht vitögat bli gula till följd av stegrad halt av gallfärgämnen i blodet o. vävnaderna; jfr GUL-SJUKA. Hämolytisk gulsot (med.), gulsot förorsakad av sönderfall av blodfärgämnet. VarRerV 15 (1538). Hiärne Suurbr. 24 (1679). Nå! jag kan få gulsoten af bara förargelse. Envallsson Tosorden 44 (1798). Det är färg, som sitter uti, sa’ bonden om gulsoten. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk. i fråga om boskapsdjur (häst, nötboskap, får), benämning på flera olika sjukdomar med symtom liknande dem vid gulsot hos människan. Gulsot .. hos Boskapen. Linné Vg. 236 (1747). VetAH 1756, s. 155. TLäk. 1832, s. 170. QLm. I. 4: 28 (1833).
2) (i fackspr., föga br.) växtsjukdom som karakteriseras därav att bladen få gula fläckar l. gulna i förtid. När Bladen (på trädet) stundom pläga gulna, kallas det Gulsota. Rålamb 14: 43 (1690). 2NF 34: 600 (1922).
B: GULSOTS-DROPPAR, pl. (i sht förr) farm. av rabarberrot, gentianarot o. kardemumma beredd tinktur, använd bl. a. mot gulsot. Lindgren Läkem. 25 (1902). —
-SJUK. (-sot- 1807) (tillf.) som lider av gulsot, gulsiktig; i sht i substantivisk anv. Gulsotsjukas excrementer hafva föga lukt. Berzelius i FKM 2: 134 (1807).
Spalt G 1352 band 10, 1929