Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GUMP gum4p, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(gomp 1731 (: Gomphöns). gump c. 1575 osv.)
Etymologi
[jfr d. gump, nor. gump, äv.: fingerända, isl. gumpr; en nasalerad sidoform till stammen i GUBBE o. GUPPA, sbst.; jfr fht. goffa, mht. goffe, gump]
bakdel hos djur l. människa.
a) (starkt vard.) hos människa: bak, bakdel, säte, akter, stuss, stjärt; äv. i fråga om hästar o. vissa andra djur (jfr b, c): bakdel. Schroderus Os. 2: 454 (1635). (Han) nappade .. i Miölkebyttan, och slogh Käringen i Gumpen. Lindner Tijdhfördr. 87 (1641). Hårdt emot hårdt sa Hin slog gumpen i hälleberget. Runius Dud. 2: 77 (c. 1710). Klatsch! — ett slag på Bruntes gump med det ridspö, som jag skurit mig. Waldenström Österl. 367 (1896). Dalin Synon. 255 (1925). (†) Om kona sitther på pall och mesar gump ath man Åkomer skeer skadha mellan låår och been böthe kona tre march. KrLL (CodHolm. 36) 22 (c. 1575; med av yngre hand tillagd förklaring: Qwinna retar man till hordoms). — jfr HÄST-GUMP. — särsk. i överförd anv.: byxbak. (Byxorna) äro allt gement skafridna. Det blir snart ögon i gumpen. Heidenstam Karol. 1: 79 (1897).
b) (företrädesvis i fackspr.) hos fågel: kroppens bakdel (kring stjärtroten); äv. om bakdel hos insekter. Linc. (1640; under uropygium). Gump .. (hos fåglarna) vidtager bakom Låren och liknar nästan et hjerta som är spetsigt. Retzius Djurr. 144 (1772). Östergren (1926). — jfr UNDER-, ÖVER-GUMP.
c) (numera knappast br.) hos fisk: anus; äv.: stjärt. Möller (1790). Lindfors (1815). Östergren (1926).
Ssgr (i allm. till b, i sht i fackspr.): GUMP-BEN. (†) stjärtben. (På fåglar som skola beredas för uppstoppning) afskäres gumpbenet, och skinnet flås öfver ryggen upp till vingarne. Swederus Jagt 297 (1832). —
(c) -FENA. (†) zool. analfena. Linné i VetAH 1740, s. 405. (Hos de taggfeniga fiskarna) äro de främre strålarna i Analfenan (Gumpfenan) tagglika. Nilsson Fauna 4: 1 (1852). WoJ (1891). Jfr: Gumpfena .. Fena hos en del fiskar, emellan Stjertfenan och Analfenan. Dalin (1852). —
-FJÄDER. (numera föga br.) stjärttäckare. I tredje året får (påfågels-)hannen sina långa gumpfjädrar. Nilsson Fauna II. 2. 1: 45 (1828). Cannelin (1921). —
-FOTAD, p. adj. zool. om fågel: som har fötterna sittande långt bakåt (vid sidorna av gumpen); särsk. i uttr. gumpfotade fåglar ss. namn på viss grupp (Pygopodes) bland simfåglarna; jfr -FOTING. Nilsson Fauna II. 2. 2: 378 (1834). Sillgrisslan .. tillhör de s. k. gumpfotade fåglarna, till hvilka i öfrigt räknas doppingar, lommar, alkor m. fl. Ericson Fågelkås. 2: 173 (1907). —
-FOTING. zool. särsk. i pl.: gumpfotade fåglar. Thorell Zool. 2: 197 (1861). Klinckowström BlVulk. 1: 24 (1911). —
-HÖNA.
1) (i folkligt spr.) höna utan stjärtfjädrar; jfr -HÖNS. Lindfors (1815). Auerbach (1909).
2) (†) fasanhöna. Nordforss (1805). Weste (1807). —
-HÖNS. (i folkligt spr.) (tam)höns utan stjärtfjädrar. Linné MethAv. 41 (1731). I prestgården (i Åls i Dalarna) såg man gumphöns. Dens. Ungd. 2: 358 (1734). Dalin (1852). —
(a) -JAKT. (†) löpande (”jakt”) efter lösaktiga kvinnor. (Sv.) Gå på gump-jagt, (t.) den Weibsmenschen nachlauffen. Lind (1749). Schultze Ordb. 2055 (c. 1755). —
-KÖRTEL. zool. hos fågel: ovanför stjärtroten belägen fettkörtel som avsöndrar ett oljartat sekret. Thorell Zool. 2: 143 (1861).
Avledn.: -GUMPAD, p. adj. till b: försedd med (så l. så beskaffad) gump; i ssgr; jfr VIT-GUMPAD.

 

Spalt G 1360 band 10, 1929

Webbansvarig