Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GÅPÅ gåpå4, i bet. I m.||ig., i bet. II n.
Ordformer
(i bet. I äv. skrivet i två ord)
Etymologi
[substantivering av GÅ PÅ]
I. [till GÅ PÅ 9] (†) m. gåpåare. En behiärtad man utan vettenskap hafva våre Förfäder kallat en god Gåpå. Ehrensvärd PVetA 1743, s. 6. Weste (1807). jfr: (Svenska fredsunderhandlaren) skall .. vara .. mera gå på än lirkande. Ekman Dagb. 253 (1790).
II. n.
1) [till GÅ PÅ 1] i ssgn GÅPÅ-MARSCH.
2) [jfr GÅ PÅ 9] (i sht vard., föga br.) käckt o. hänsynslöst framstormande l. tillvägagående l. beteende. Denna poesi (dvs. ”För morgonbris” av Tavaststjerna) syntes blaserad för dem, som af skaldens ålder och bokens titel väntat sig ett brusande gåpå af entusiasm och idealism. Söderhjelm Tavaststj. 59 (1900). Hansson NVis. 50 (1907).
Ssgr (utom -MARSCH till II 2; i senare tid väl delvis efter d.): GÅPÅ-FASONER, pl. (vard., föga br.) gåpåarfasoner. Med ett fruntimmer af stånd och uppfostran skulle .. sådan öfverdrift, sådana theatraliska manér och sådana gå-på-façoner aldrig hafva lyckats. Palmblad Nov. 4: 192 (1845, 1851). —
-LYNNE. (vard., mindre br.) gåpåarlynne. Hans gå-på-lynne och själsliga ”friska tag”. Bergman Kerrm. 305 (1927). —
(II 1) -MARSCH. mil. språngmarsch framåt (vid bajonettanfall). Vi ryckte an i gåpå-marche, betäckte af våra flankörer. KrigVAT 1833, nr 10, s. 7. —
-STIL. (vard., mindre br.). Bref hållna i den käckaste gåpåstil. OoB 1892, s. 65. —
-TAKTIK. (vard., mindre br.) Den oförfärade gå-på-taktik, som öfverallt kännetecknar amerikanen i hans framfart. Sylwan ModPress. 84 (1906).

 

Spalt G 1533 band 10, 1929

Webbansvarig