Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GÄDLÖS, adj. -are.
Ordformer
(gä- (jä-) 1690—1781. gäde- 1638. gäl- (giäl-) 1738—1754. iäa- 1710)
Etymologi
[sv. dial. gäalös, gealös, d. dial. gieløs, geiløs, isl. geþlauss, eng. dial. gedless, fht. getilōs; av sv. dial. ge(d), tanke, sinne, motsv. d. dial. gied, sinne, nor. dial. gjed, sinne, tanke, ”stämning”, ”luna”, isl. geð, sinne, köttslig lusta, o. LÖS; av osäkert urspr.]
(†)
1) ostadig till sinnet, flyktig, ombytlig. BtÅboH I. 13: 105 (1638). Ihre (1769).
2) som det icke är ngn reda med, vårdslös; slamsig. De gälösa Huushållerskor, som låta sine okynnige Barn och andra äta Gredden, och sittia fyrfota i Smörasken. Rålamb 13: 83 (1690). Sådant uselt slidder sladder, som de värste kältringar och jälösaste sqvallerkäringar måtte skämmas före. VDAkt. 1781, nr 588.

 

Spalt G 1578 band 10, 1929

Webbansvarig