Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GÄLLA jäl3a2, v.2 -er, -de, -t, -d (Linc. (1640: Gälder, p. pf.), Rudbeck Atl. 1: 700 (1679: giälde, ipf.), Serenius EngÅkerm. 277 (1727: giäller, pr.) osv.), l. -ade (OPetri PGalle G 3 b (1527: gellat, sup.) osv.). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(gill- 1679—1755 (: svin-gillare). gäll- (gell-, gi-, gj-) 1527 osv. gäld- (gel(l)d-, gi-, gj-) c. 1645 (: Gäldningen)—1745 (: giäldbagge))
Etymologi
[fsv. gælla, gælda; jfr d. gælde, isl. gelda, eng. geld (trol. lån från nord. spr.); avledn. av GALL, adj.]
(utom i fackspr. numera bl. starkt vard.) kastrera, snöpa. Thet äre monge eunuchi som sich haffua gellat for himmelrikes rike skul. OPetri PGalle G 3 b (1527). Ett gält Diur hafwer myckit liufligare och sundare Kött, än ett ogält. Palmcron SundhSp. 79 (1642). Gällning, (dvs.) operation hvarigenom fortplantningsförmågan dödas, hos handjur genom testiklarnes och hos hondjur, mer sällan, äggstockarnes borttagande. Juhlin-Dannfelt 197 (1886). SvD 31/12 1922, Söndagsbil. s. 1. — (†) i utvidgad anv. Rudbeck Atl. 2: 397 (1689). Den (säges) wara Gälder, som ingen krafft hafwer att giöra, eller den Fruckt bära, eller den nytta bringa til wäga, som han borde. Därs. 4: 51 (1702).
Ssgr (numera knappast br.): A: GÄLL-BAGGE. kastrerad bagge, hammel. BoupptToftnäs 1723. Östergren (1926). —
-BOCK, m. l. r. (gäll- 1749— c. 1750. gälle- c. 1645. gällnings- c. 1720) kastrerad bock. IErici Colerus 2: 152 (c. 1645). Rhyzelius Ant. 16 (c. 1750). —
-BOSKAP~02 l. ~20. kastrerad boskap. Lind (1749). Östergren (1926). —
-GUMSE. (gäll- 1734 osv. gällnings- 1739) = -BAGGE. Dalin Arg. 2: 208 (1734, 1754). UtsädT 1901, s. 135. Östergren (1926).
B (†): GÄLLE-BOCK, se A.
C (†): GÄLLNINGS-BOCK, -GUMSE, se A.
Avledn.: GÄLLARE, m. (gäld- 1780) (numera bl. ngn gg i Finl.) särsk.: person som har till yrke att kastrera, kastrerare. Juslenius 63 (1745). Lundell (1893; från finl. förf.). jfr HÄST-, SVIN-GÄLLARE. —
GÄLLING, i bet. 1 m. l. r., i bet. 2 r. l. m. (g(i)äld- (geld-) 1681—1769. gäll- c. 1755 (: Gällingsgumse)—1893) [fsv. gældinger, sv. dial. gälling]
1) (numera bl. ngn gg i Finl.) kastrerat djur. Verelius 17 (1681). Dalin (1852; angivet ss. föga brukl.). Lundell (1893; från finl. förf.).
2) (†) testikel. VetAH 1793, s. 95.
Ssgr (till GÄLLING 1, †): gällings-bock, m. l. r. kastrerad bock. Broman Glys. 3: 153 (c. 1720).
-bruse. kastrerad bagge. Broman Glys. 3: 149 (c. 1720).
-gumse. kastrerad bagge. Schultze Ordb. 1658 (c. 1755). Anm. I dessa ssgr föreligger möjl. ett abstr. vbalsbst. gälling i bet.: gällning.

 

Spalt G 1591 band 10, 1929

Webbansvarig