| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GÄSTGIVARE jäʃ3~i2vare, bygdemålsfärgat äv. jäʃi4vare, i särskilt vårdat spr. äv. jäs3t~ji2–vare (gä`stgifvare Weste; rörande uttalet med ʃ jfr Noreen SprStud. 1: 174, Lyttkens o. Wulff Ordsk. 335), m.; best. -en, äv. -n; pl. =. Anm. Ss. titel omedelbart före personnamn användes i talspr. ofta den förkortade formen gästgivar.
1) gästfri man, särsk. mot resande; i senare tid ofta i förb. god gästgivare; numera bl. ngn gg (ofta skämts. o. ordlekande, med tanke på bet. 2) med anslutning till Bib. (1541, 1703) (se nedan). En Biscop bör wara ostraffeligh, .. icke snijken effter slem winning, vtan gästgiffuare. Tit. 1: 8 (Bib. 1541; NT 1526: gerna herbergerandes). De (dvs. invånarna i Atland) öfwergå alle sine nestomliggiande Folk i det de äre gode gestgifware. Rudbeck Atl. 2: 41 (1689). I ordets sanna och Bibliska bemärkelse var .. (prosten P. Osbeck) gästgifvare. Ödmann ÅmVetA 1815, s. 16. Dock gästgifvare är ju en prest. Wirsén Vint. 252 (1890).
2) vid allmän väg boende person som har myndigheternas uppdrag att mot betalning tillhandahålla resande husrum (o. stallrum), mat o. skjutslägenhet; äv. allmännare: person som mot betalning tillhandahåller mat o. dryck, värdshusvärd; jfr HÄRBÄRGERARE, TAVERNARE. Wij .. wele att Tawerner och Gästgifware .. skole allestädes wid allmänne wägerne wid macht hålles. Schmedeman Just. 52 (1569). Hans Excel(lens G. Soop) .. förordnar at åthskillige Kockar och Gästgifware ankomma (till Medevi) af hvilka man all tiänlig Spijs .. hafwa kan. Hiärne Suurbr. 9 (1679). Om gästgifvare. BB 28 (Lag 1734; rubrik). Hon ropade och begärte tala vid gästgifvarn. Bremer Hem. 2: 201 (1839). Så blef .. (författaren Erik Bøgh) tidningsredaktör, något som obestridligt liknar det gamla uttrycket, ”att slå sig till ro och bli gästgifvare”. SD(L) 1899, nr 381, s. 4. — särsk. (förr) i uttr. gästgivares friheter, om vissa förmåner som medgivits l. anslag som tilldelats gästgivare o. med privilegienatur tillkommit en gästgivare personligen l. ett hemman vid vilket ett gästgiveri varit fäst; jfr GÄSTGIVAR-FRIHET. BtRStP 1828—29, Saml. 4. I. 2. 2: 303. Der gästgifverierna ligga vid större stråkvägar och besväret varit särdeles tryckande, har, utom de allmänna friheterna, njutits räntefrihet eller ock visst ränteanslag under rubrik: ”gästgifvares friheter”. Linde Kam. 393 (1867). Gästgifvares friheter upphäfdes genom skjutsstadgan 22 juni 1911. 2NF 36: 152 (1923).
-FAR. förtrolig o. skämtsam benämning på (äldre) gästgivare; jfr FADER 8. Sturzen-Becker 6: 64 (1868). Gästgifvarfar med pipan i munnen stod på trappan och väntade oss. Ödman VårD 2: 106 (1888). —
-FRIHET. (förr) nästan bl. i pl.: gästgivares friheter (se GÄSTGIVARE 2 slutet). FFS 1901, nr 8, s. 26. Genom senaste skjutsstadga (af 22 juni 1911) .. upphäfdes de s. k. gästgifvarfriheterna .. och gästgifvarnas utskänkningsprivilegium. 2NF 25: 1025 (1917). —
-GÅRD jäʃ3ivar(e)~gå2rd, bygdemålsfärgat äv. jäʃi4var(e)~ gå1rd, i särskilt vårdat spr. äv. jäs3tjivar(e)~. ställe (vid allmän landsväg) där, enligt myndigheternas anordning, mot betalning husrum (stallrum), mat o. skjutslägenhet tillhandahållas åt resande. Lælius Bünting Res. 2: 49 (1588). KrogOrdn. 1649, s. A 2 b. Vid almenna lands och siö vägar skola nödige skiuts och gästgifvare gårdar vara, ej längre från hvar annan, än högst två mihl. BB 28: 1 (Lag 1734). Margretetorps gästgivargård, ett vänligt och trivsamt ställe, där man alltid får lust att stanna. Böök ResSv. 4 (1924). Anm. Vardagligt förekommer i st. för gästgivargård (l. gästgiveri) ofta, stundom ss. egennamn om visst (med gästgiveri förenat) värdshus, t. ex. ”Gästis” i Uppsala, den förkortade formen gästis40 [möjl. bildat efter NOBIS; jfr BAKIS, BORSTIS, DEKIS, LABBIS m. fl.]. Wennerberg Glunt. 55 (1847). Strindberg Fjerd. 29 (1877). På Gästis i Motala. VL 1894, nr 11, s. 2. —
-HEMMAN. (förr) gästgiverihemman. Abrahamsson 182 (1726). Åtskilliga hemman fritogos från rotering, och voro (bl. a.) hufvudsakligen: .. alla Länsmäns-, Gästgifvare-, Post- och Bergshemman. KrigVAH 1834, s. 60. SvH IX. 1: 31 (1908). —
-HUS. (†)
1) till 1: hus i vilket gästabud hålles. Lättferdiga och skemtachtiga pusser .., som man j Gestgiffuarehws, barnsöl och annor wällust oc sälskap driffuer. PErici Musæus 4: 115 a (1582).
2) till 2, = -GÅRD. VarRerV 37 (1538). Stiernman Com. 1: 327 (1584). Möller (1745, 1755; under auberge). —
-HÅLL.
-HÄST. skjutshäst (förr äv. ridhäst) som gästgivare tillhandahåller resande. Thyselius HandlLärov. 1: 25 (1620). Stiernstolpe Arndt 1: 3 (1807). —
-LUNK. (skämts. o. vard.) lunk i vilken en gästgivarhäst vanligen rör sig l. anses röra sig, långsam lunk. Brunte .. (framskaffade) med inöfvadt gästgifvarlunk .. det hjulbenta åkdon, hvarpå jag krånglat mig upp. Sehlstedt 4: 97 (1871). Christiernsson MedMack. 47 (1915). —
-MOR. förtrolig o. skämtsam benämning på (äldre) kvinnlig gästgivare l. hustru till l. änka efter gästgivare. Berzelius Res. 86 (1818). Lagerlöf Berl. 2: 121 (1891). —
-ORDNING. förordning angående gästgiveriväsendet. Kongl. M:tz Krogare- och Gästgifware Ordningh. (1649; titel). Gästgifvareordningen den 12 december 1734. SFS 1911, nr 63, s. 18. —
-PÄNNINGAR, pl. (förr) avgift som erlades mot befrielse från skyldigheten att mottaga ”gäster” (se GÄST, sbst.1 3 a)? The gestgifvere peninger, som oss udaf menige man tilsagdt är. RA 2: 5 (1561). —
-SKJUTS. skjuts som gästgivare tillhandahåller resande. FörklGästg. 1766, § 20. Döss o. Lannge (1908). —
-STUGA. (numera mindre br.) rum på gästgivargård i vilket resande få vistas på dagen; särsk. om det större, allmänna skänkrummet. LBÄ 16—17: 99 (1798). Leopold 3: 170 (1798, 1816). Bååth-Holmberg Morf. 2: 33 (cit. fr. 1832). —
-TAVLA. (förr) skylt å gästgivargård. Lindner Tijdhfördr. 83 (1641). En gästgifvaretafla (från år) 1694 för Böle i Rätan, å båda sidor prydligt målad med vapnet m. m. JmtFmT 2: 188 (1901). —
Spalt G 1653 band 10, 1929