Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GÖ jø4, v. gör, -dde jöd3e2, -tt jöt4; vbalsbst. -ENDE; äv. (i Norrl.) GÖA jø3a2, v. -ade; vbalsbst. -ANDE; jfr GÖ, sbst.
Ordformer
(gö (giö, giöö, gjö) Verelius Götr. 4 (1664), Linné Skr. 5: 176 (1732) osv. göa Ihre (1769), Högberg Storf. 223 (1915))
Etymologi
[fsv. göia, sv. dial. göja (Härjed.), gö (Skåne), gåi, gåia (Gotl.), gaij, gäij (Finl.); motsv. d. gjø, nor. gøya, skälla, skråla, isl. geyja, skälla, skälla ut, nedhåna; jfr isl. gá (i hundgá), gauð, (hund)skall, förhånande, feng. ȝēaþ, hån, spott, lit. gaũsti (pres. gaudžiù), susa, tjuta (om varg l. hund); jfr GUTT, sbst.1]
(starkt bygdemålsfärgat i södra Sv. o. Norrl., föga br.) om hund: skälla; stundom äv. om annat djur med läte som (mer l. mindre) påminner om hundens; äv. bildl.: skråla, skräna, föra oljud l. oväsen. Verelius Götr. 4 (1664). Han duger hwarken til giöö eller gå wall. .. Synes wara taget aff en elack Hundh, som hwarken duger til at giöö, .. (dvs.) skiälla: eller gå wall. Grubb 301 (1665). Linné Skr. 5: 49 (1732; om grodor). (Lemlarna) gjö på folk, som gå förbij, som en hund. Därs. 142. (På bruket ringdes) slut på dagvakten. .. Svar kommo från alla håll. .. Till slut var det bara ett enda pinglande, ljummande och göande utefter hela fjärdkroken. Högberg Frib. 24 (1910). Dens. Storf. 223 (1915).

 

Spalt G 1664 band 10, 1929

Webbansvarig