| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GÖRA jö3ra2 l. jœ3-, n.; best. -at.
1) (numera i sht vard.) arbete, sysselsättning, syssla, göromål; äv. övergående i bet.: möda, besvär; äv. konkretare: vad som skall uträttas, förelagt arbete, uppgift. Ett lätt, trevligt, svårt, besvärligt, kinkigt, otacksamt, långsamt göra. Ha ett förskräckligt göra med ngt. Ha mycket, fullt göra l. göra nog med l. för att (osv.). Ge ngn (mycket) göra. Det blir ditt göra (att osv.). Allt mitt göra står uti att sitta dagen genom här på riddarhuset. Ekeblad Bref 1: 343 (1654). Brenner Dikt. 1: 255 (1713). Jag måste på halfannan dag ha mitt göra färdigt. Geijer Brev 174 (1814). Det kostar mig en timmes göra. CVAStrandberg 4: 9 (1857). Gårddrängen lämpade sig bättre än .. (vapensmeden) till detta göra (dvs. snöskottning). Rydberg Vap. 80 (1891). Herman hade jämt göra med att hålla båten läns. Siwertz Sel. 1: 104 (1920). — jfr BARN-, BETJÄNT-, BI-, DAGS-, DRÄNG-, EFTERMIDDAGS-, EVIGHETS-, FRUNTIMMERS-, GROV-, HUND-, INNE-, KARL-, KVINNFOLKS-, KVINNO-, PIG-, SLAV-, UTE-, VARDAGS-GÖRA m. fl. — särsk.
a) i numera obr. uttr. De Svenske varande i fullt göra de öfrige Pohlackarne att nedergöra och föriaga. HSH 5: 47 (c. 1700). Hushållningen, som hos medelmåttigt folk kan nog sätta en göra. Stagnell JHjernlös 6 (1756). Öfverhopad af göra. LvHausswolff (1810) i För hundra år sen 1: 235. Vara utan göra. Ahlman (1872).
b) (numera mindre br.) om ngt som kan l. plägar göras (bl.) av ngn viss person o. d., (ngns) ”sak”. At siunga Solens pris, är icke allas giöra. Brenner Dikt. 2: 103 (1696). Kryssa i stormen strida / med båt som ingen styr, / .. det är en galnings göra. Karlfeldt FlPom. 77 (1906).
2) (föga br.) görande, handlande; värksamhet, handling. (Tidsorden) äro till sin betydelse af tre slag: Görats, Lidats och Varats Tidsord. Lidén SvSpr. 35 (1848). Allt vårt göra och låta. Atterbom PoesH 4: 95 (1848); jfr GÖRA, v.1 V f.
Spalt G 1692 band 10, 1929