| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HACKA hak3a2, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) spelt. spelkort av låg valör (beräknat på olika sätt i olika kortspel; jfr språkproven nedan), ”lana”; dåligt kort. Sitta med bara hackor. Strand Tidsfördr. 1: 45 (1763). Korten ifrån Nian till Tvåan kallas (i reversyspelet) hvita eller hackor. Düben Talism. 5: 33 (1818). För piket skall man taga bort alla hackor ända till sexan. Almqvist DrJ 321 (1834). Kung, dam och knekt kallas målare l. klädda kort i motsats mot tia—tvåa, som kallas hackor l. lanor. 2NF 14: 1108 (1911). — jfr SJU-, SPADER-, TRUMF-HACKA m. fl. — särsk. i bild. Jag tröstade henne dermed, at felet icke vore hos henne; utan hos den, som samlat dem (dvs. visorna) i et knippe och blandat hackor och kort om hvarandra. Posten 1768, s. 356. Sveriges sista trumf var utspelad, och det kunde därför ej heller bli tal om att längre fortsätta spelet för den, som endast satt med hackor på hand. Quennerstedt Torneå 2: 341 (1903).
2) [anv. sannol. utvecklad ur 1] (vard.) eg.: pänningsedel av låg valör; mindre pänningsumma, ”slant”; i allm. i sg. Lumpna tjugo riksdaler? Tror ni er tysta munnen på mig med några hackor, som det der? Tack vackert, behåll ni era styfrar sjelf! Sturzen-Becker Stormfogl. 3: 18 (1838). De (dvs. prästerna i riksdagen) hade en fjerdedel utaf makten: hvarföre skulle de sälja sitt land för hackor? Topelius Fält. 5: 178 (1867). (Så) kan man naturligtvis inte göra mindre än ge mig en hacka för att gå min väg. Nyblom Hum. 261 (1874). Till slut kröp det ur honom en liten antydan om, att han kanske kunde skrapa ihop en hacka. Siwertz Sel. 1: 226 (1920). — jfr RIKSDALERS-, TJUGUFYRASKILLINGS-, SPORTEL-HACKA m. fl.
3) [anv. torde utgå från 1. Uttr. torde eg. innebära att ngn har så goda kort att han icke behöver bliva besegrad av (en som bl. har) hackor. Numera torde icke ngn klar etymologisk bet. inläggas i uttr.] (vard.) i uttr. ngn l. ngt går inte av, förr äv. åt för hackor, ngn l. ngt är icke obetydlig(t), utan kan upptaga tävlan med l. står sig mot l. vid jämförelse med vem l. vad det månde vara; äv.: ngn tycker sig vara så god som någon; jfr GÅ AV 9 slutet. Han går intet af för hackor. Weste (1807). Nej, inte går jag af för hackor. Wetterstedt Mut. 272 (1832). Han går ej åt för hackor. SvTyHlex. (1872). (Saken) bevisar att staden, som vuxit upp kring den gamla indianön, inte går av för hackor den heller. SvD(A) 1929, nr 35, s. 8.
Spalt H 11 band 11, 1930