Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HALMA, sbst.1, r. l. f.; best. -an.
Etymologi
[sv. dial. halma (hälma); möjl. motsv. nor. dial. helma, halma, ”halmstubb”, isl. helma, halmstrå, shetl. helm(a), (jordstycke med kvarstående) ”halmstubb”, av halmiōn-, avledn. till HALM]
(†) = HALM-ÅKER; äv. = HALM-SÄDE. Broman Glys. 3: 34 (c. 1730). Gamla skatte åkren är å fläste ställen alt för trång, och hvarföre man menar, at tredings sädet eller halman bör ärsätta bristen. NorrlS 1: 40 (c. 1770).

 

Spalt H 97 band 11, 1930

Webbansvarig