Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HALO ha4lω l. -o l. -å, äv. 32, r.; best. -n; pl. haloer (Nordenskiöld Vega 1: 503 (1880) osv.) ((†) haloner Gynther ConvHlex. (1846)).
Etymologi
[jfr t. halo(n), eng. o. fr. halo, nylat. halo (-ōnis), lat. halos; av gr. ἅλων, ἅλως, rundning, tröskplats, halo, nära besläktat med gr. ἀλωή, (vin)gård, tröskplats, halo (jfr LOGE, pl. -ar); jfr HALATION]
meteor. (enskilt) halofenomen. VetAH 1745, s. 16. Haloer eller gårdar äro färgade eller ofärgade ringar, bågar eller fläckar, hvilka visa sig på bestämda afstånd från solen eller månen, då himlen är öfverdragen med en tunn slöja af cirri (dvs. cirrostratus). Rubenson Meteor. 56 (1880).
Ssg: HALO-FENOMEN. meteor. (sammanfattande) benämning för sådana på himmeln uppträdande ljusföreteelser som väsentligen bero på ljusets brytning i iskristaller i luften l. på dess reflexion mot dessa kristallers ytor (sol- l. mångård, bisol, vädersol o. d.); jfr GÅRD, sbst.1 2 d, o. RINGFENOMEN. NF 1: 840 (1876). SvD(A) 1930, nr 71, s. 15.

 

Spalt H 99 band 11, 1930

Webbansvarig