| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HALO- ha1lo- l. hal1o- l. -ω- l. -å-.
(i fackspr.) i ssgr: salt-.
-FYT -fy4t, r.; best. -en; pl. -er. (i sht förr äv. skrivet -phyt) [med avs. på senare leden se under GAMO-FYT] bot. halofil växt, saltväxt. BotN 1850, s. 14. Därs. 1919, s. 33. —
-GEN -je4n, äv. -ge4n, r.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er. [jfr t. o. eng. halogen, fr. halogène; i t. tidigare användt ss. benämning på KLOR (jfr Berzelius Kemi 1: 521 (1817)); senare leden ytterst till gr. –γενής, adj., född m. m., i kemiskt fackspr. fr. o. m. 1700-talets slut felaktigt användt i bet.: alstrande (se Murray under -gen); till gr. γεννάειν, föda, alstra, γίγνεσϑαι, bliva till (jfr KÖN); jfr FOTOGEN, GEN, sbst.2, HETEROGEN m. fl.] kem. benämning på vissa grundämnen (klor, brom, jod o. fluor) som med metaller bilda (haloid)salter; saltbildare, haloid (se d. o. 1). Ekbohrn (1868). 2NF 38: 24 (1925). Mees Fotogr. 35 (1926).
Spalt H 99 band 11, 1930