Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HARANG haraŋ4, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-ang 1792 osv. -angue 1680—1793)
Etymologi
[liksom d. harang av fr. harangue, av ffr. harengue, motsv. it. ar(r)inga, sp. arenga, mlat. harenga (arenga), församling, tal; jfr it. ar(r)ingo, rännarbana, talarplats; ordet går tillbaka på germ. hring- (se RING), ring, krets, församling; jfr RANG. — jfr HARANGERA]
1) (numera föga br.) högtidligt tal (i sht hälsnings- l. hyllningstal) inför en församling l. högt uppsatt person l. över huvud till ngn som hyllas under mer l. mindre solenna former; ofta i förb. hålla en harang o. d. Spegel Dagb. 109 (1680). Bellman 3: 178 (1790). Konungen måste (på genomresan) i Städerne Engelholm och Laholm höra många Haranguer. DA 1793, nr 171, s. 1. Få en harang af akademiens president. De Geer Minn. 2: 132 (1892; om pristagare i Sv. akad.).
2) (vard.) frasrikt o. uppstyltat, men innehållsfattigt tal; långrandigt o. svamlande yttrande (i tal l. skrift); ordsvammel; grann o. svarvad fras; floskel; ramsa; ofta i förb. (hålla) en lång harang l. långa haranger. VDAkt. 1781, nr 288. Hålla långa haranger öfver ngt. Meurman (1846). Frey 1850, s. 326. Ödman VårD 1: 39 (1884, 1887). Den äldre av officerarne svor en lång harang. Lieberath Knekt. 168 (1914).

 

Spalt H 438 band 11, 1930

Webbansvarig