Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HARPUN harpɯ4n, r. (l. m.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
till fångst av större sjödjur, i sht val- o. säldjur, avsett redskap; i sin äldre form bestående av ett tillspetsat, med en l. flera hullingar o. flyn (se FLY, sbst.2) försett, i l. på ett träskaft löst fastsatt (o. vid en lång lina fäst) järn vilket kastas mot l. stötes i djuret i fråga (o. då det fastnar, hindrar djuret från att undkomma); i modernare form bestående av ett slags gm en särskilt konstruerad kanon avskjutet spjut; äv. (i sht i fackspr.) om under forntiden l. av primitiva folk använda, harpunliknande fångstredskap med spetsar av ben l. sten. Kasta, avskjuta en harpun. Lucidor (SVS) 435 (1674). Slå harpon i skälen. VetAH 1743, s. 41. Harpun eller pilken är et Instrument, hvars skaft är af Träd, tiokt som et yxe-skaft, och vid pass 1 1/2 Aln långt. Linné Gothl. 299 (1745). Harpunerna (under stenåldern) voro väl skodda antingen med spetsar af flinta eller af ben. IllSvH 1: 30 (1875). Nilsson PrimKult. 66 (1923). 3NF (1928). — jfr GRANAT-, JÄRN-, SKJUT-, SÄL-, VAL-, VALROSS-HARPUN. — särsk. i oeg. anv.
b) (mindre br.) med. med hullingar försedd nål som användes till bort- l. löstagande av delar av kroppens vävnader. Petersson FysUnders. 73 (1908).
-SKAFT. —
-SPETS. särsk. arkeol. Nilsson Ur. I. 1: 15 (1838). (De första inbyggarna i Norden använde) med all sannolikhet s. k. harpunspetsar, d. v. s. med hullingar försedda benredskap, hvilka brukades vid fiske. Uppl. 1: 164 (1902). Swenander Harpun. 5 (1906).
Spalt H 473 band 11, 1930