| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HE he4 l. HÄ hä4, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. (föga br.) -et l. -t; pl. (föga br.) = l. -n.
I. interj.
1) (numera föga br.) ss. uttr. för känslor o. sinnesrörelser av olika slag. — särsk.
a) ss. uttr. för överraskning l. förvåning l. förundran (stundom blandad med förskräckelse): ah, o, vad. Lagerström Gir. 30 (1731). (Adam) förundrade sig och sade: He! hvad! och af de två orden blifver ju strax Heva. OvDalin hos Bergius Småsak. 1: 64 (1757). Mattsson VSkr. 1: 77 (1906).
b) ss. uttr. för fråga l. undran (ofta med bibet. av förakt, ironi, åtlöje o. d.): vad? Lagerström Gir. 96 (1731). Flickorna gnabbas, de unga damerna baktala hvarandra — är det lycka he? ZTopelius (1837) hos Vasenius Top. 2: 297. Procopé Insp. 30 (1915).
2) återgivande skratt (ofta uttryckande hån l. förakt); vanl. fördubblat l. tredubblat, äv. med sammansmältning till ett ord: HEHE04 l. HÄHÄ04, HEHEHE104 l. HÄHÄHÄ104. Hä hä hä! Hva heter lilla vännen? Hedenstierna FruW 205 (1890). Man får vårkänslor ibland, när man är ungkarl — he, he, he! Lundegård Prom. 1: 175 (1893). Siwertz Sel. 2: 147 (1920).
3) återgivande ett biljud l. mellanljud som uppstår, då en person hackar l. drager ut på sitt tal på grund av ovana att tala l. förlägenhet l. sinnesrörelse osv. Hagberg Shaksp. 11: 164 (1851). (Godsägaren talade till folket:) Ni är .. plikttrogna människor allesammans, hä, mycket plikttrogna människor. Bergman HNådT 125 (1910).
4) (†) ss. lystringsord: hallå, hör hit! Kexél 1: 420 (1795). He, Jacob, spring genast till Kongl. Sekter Nordenhjelm. Thomson Gengång. 40 (1832). Hä, gubbe, tag bort elden! Granlund Kipling Djungelb. 1: 83 (1911).
II. sbst.: uttrycket ”he” l. ”hä”. Man (skall) blott svara med ett He! så gör .. (skogsrået) ingen skada. Stiernstolpe Arndt 3: 13 (1808). — särsk. motsv. I 2. Hennes kraftiga hä, hä åtföljdes af de andras fina hi, hi. Nordmann BorgåBarn 40 (1906).
Spalt H 593 band 11, 1930