| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HEDENDOM he3den~dωm2, r. l. m. ((†) f. Sahlstedt (1757)); best. -en; pl. (†, i bet.: olika former av hedendom) -ar (Sahlstedt (1757), Atterbom PhilH 161 (1835)).
jfr HEDNINGDOM.
1) förhållandet l. tillståndet att vara hednisk l. att icke bekänna sig till kristen (l. judisk l. mohammedansk) religion l. (i överförd anv.) att i sitt handlande l. i sitt religiösa l. moraliska tänkesätt icke följa kristna normer l. kristen sedvänja; numera särsk. (i motsats till historiska l. stiftade religioner) om de primitiva religionsformerna. Fullständig hedendom, den mörkaste hedendom. Hedendomens mörker. Linc. (1640). Ifrån den tijden som Heden-domen war i Swerige. Stiernhielm Vt. (1658, 1668). Uppland .. vår hedendoms hufvudbygd. Hildebrand Medelt. 1: 4 (1879). Hedendom är det, att icke af själ och hjerta tro på ett personligt evighetslif. Wikner Pred. 446 (1881). (Skärkarlen) är vidskeplig, och hedendomen sitter .. djupt i honom. Strindberg Skärk. XIX (1888). Polyteismen .. den för ”hedendomen” särskilt karaktäristiska religionsformen. NoK 27: 101 (1923). — Anm. Såsom religionshistorisk fackterm användes ordet numera sällan.
2) (†) om den hedniska forntiden; i sht i förb. med prep. (i)från (äv. av), under, uti. OPetri Clost. C 1 b (1528). (Ett hemman som) mijn fattige forfäder ifrån hedendom barn effter barn haffuer besittit in till thenne dagh. BtFinlH 4: 293 (1565). Grufvornas (vid Garpenberg) ålder räkna en del alt ifrån Hedendomen. Hülphers Dal. 43 (1762). Brunius Metr. 285 (1836). (Att vargarna komma fram) säges af hedendom, ett förebud vara, till olycka och stort manfall i krig. Afzelius Sag. 7: 261 (1853). Sundén (1885).
3) (i religiöst spr., numera föga br.) sammanfattande, om de hedniska folken, hednavärlden. Phrygius Föret. 4 (1620). (Himmel, stjärnor o. planeter) hwilcke hedendomen, vthaf fåkunnogheet, kallade gudar. Sylvius Mornay 67 (1674). Agardh BlSkr. 1: 237 (1854). WoH (1904).
Spalt H 601 band 11, 1930