| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HELGEDOM hel3ge~dωm2 l. häl3-, ngn gg -je~, r. l. m. (f. Sahlstedt (1757)) ((†) n. Möller (1790, 1807)); best. -en; pl. -ar ((†) -doma GlMat. 7: 6 (NT 1526); -dommer G1R 26: 871 (1526)).
1) (†) till HELIG 2: förhållandet att ngn är helig, helighet. Och tyckiom (vi) osz dröma, en hela werld full medh Christne, och tänckie, at then gemena man är idel heligdom. Fosz 350 (1621). En Biskop värdig kjörkans första Tider, full af sanning och hellgedom. CAEhrensvärd Brev 1: 245 (c. 1795). Almqvist Törnr. 1: 115 (1839).
2) (†) till HELIG 3: förhållandet att ngt hålles heligt l. i helgd, helgd. Effter Saltet höltz fordom i sådan Helgedom, ther före håller mången thet så före, at om Saltkaret på Bordet aff någen stöttes omkull, skulle thet wara honom itt Olyckesampt Tekn. IErici Colerus 1: 357 (c. 1645). Icke ens våga nämna om Grundlagens helgedom. AdP 1789, s. 388; jfr HELIG 4.
3) ngt som betraktas ss. heligt; heligt ting, heligt föremål (särsk. användt för gudstjänstbruk); numera bl. ngn gg övergående i bet. 4 l. arkaiserande samt i uttr. bevara ngt som en helgedom. Thet är icke gott ath man kastar helgedomar, och thz brödh barnen til hörer för hundanar. OPetri MenFall H 6 a (1526). Således är tå Döpelsen .. itt heligt .. Sacramente, och en retter Helgedoom. LPetri KO 14 b (1571; äv. i hskr. 1561). (Erik den heliges) krigsfana bevarades såsom en helgedom. Ekelund 1FädH 1: 58 (1829). SvH IX. 2: 18 (1908). Östergren (1927). — särsk.
a) (†) heligt bruk, helig sedvänja. Cellarius 230 (1729). Hedningarnas hemliga helgedomar, eller mysteria. Lagerbring HistLit. 14 (1748).
b) kvarleva, klädespersedel o. d. efter person som betraktas ss. helig, relik; äv. ss. koll. VarRerV 38 (1538). Stichts Kyrkiorna, som föruthan Martyrernas Helgedom wijgde äre, skole förstöras. Schroderus Os. 1: 651 (1635; lat. orig.: reliquijs). Afzelius Sag. 5: 155 (1843; i skildring av medeltida förh.).
c) i bildl. anv. De Grekiska flygtingar .. förde med sig i stor mängd de gamlas skrifter, dessa litteraturens helgedomar och mönster af det ägta snillet. Tegnér FilosEstetSkr. 159 (1801). Fahlcrantz 5: 217 (1850, 1865).
4) (numera bl. i högre stil) heligt hus, tämpel; äv. allmännare: heligt rum. Träda in i helgedomen. Herrens helgedom. The skola göra migh en helghedom, at iagh må boo jbland them. 2Mos. 25: 8 (Bib. 1541). Den sanning och nåd, som i helgedomen förkunnas. Franzén Pred. 3: 239 (1843). De gamla konungaborgarne och helgedomarne (i Babylon) .. (ha) under 2000 år varit af näjdens innevånare använda som stenbrott. UVTF 12: 94 (1875). jfr NATIONAL-HELGEDOM. — särsk. i bildl. anv. Kolmodin QvSp. 1: 162 (1732). Gör hjertat till en helgedom, / Der Gud i allt blir ärad. Ps. 1819, 24: 5. Minnets helgedom. Rundgren Minn. 2: 106 (1883).
Anm. till 4. Beträffande användningen av orden helgedom o. tämpel i Bib. 1917 se Bib. 1917, Ordförkl. s. 426.
B (numera bl. i -KAR): (3 b) HELGEDOMA-KAR. (-dom- 1536. -doma- 1525—1924. -dome- 1554. -doms- 1554—1852) [fsv. hälghodoma kar] kulturhist. relikskrin, relikgömma. HSH 23: 17 (1525). Hildebrand KyrklK 130 (1875). —
-SKRIN, se D.
C (†): HELGEDOME-DAG. [jfr lat. festus reliquiarum] kyrklig fest till firande av reliker. LPetri Kyrkiost. 35 a (1566). —
-KAR, se B.
D: HELGEDOMS-KAR, se B. —
1) (föga br.) brytande av en helgedoms helgd; helgerån; ofta bildl. Rogberg Pred. 2: 373 (1828; bildl.). Emanuelsson Plut. 2: 288 (1842). Östergren (1927).
Avledn.: helgedomsrånare, m.||ig. (föga br.) till -RÅN 1: person som bryter en helgedoms helgd; helgerånare. Fryxell Ber. 3: 95 (1828). Östergren (1927). —
(3 b) -SKRIN. (-doma- c. 1790—1843. -doms- c. 1730 osv.) (numera bl. arkaiserande) relikskrin. Broman Glys. 2: 23 (c. 1730). Heidenstam Folkung. 2: 248 (1907). —
(4) -SKÄNDARE. (i sht i högre stil) tämpelskändare, helgerånare. Ekelund 1FädH 1: 60 (1829). VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 362.
Spalt H 677 band 11, 1930