Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HELLEN häle4n l. he-, m.; best. -en; pl. -er. Anm. Tidigast förekommer ordet i sv. med lat. böjning. Eberhardt AllmH 1: 117 (1766: Hellenes, pl.).
Etymologi
[liksom d. hellener, t. o. eng. hellene, av gr. ἕλλην (pl. ἕλληνες) (redan hos Homerus, ss. namn på en tessalisk stam), av oviss härledning]
(i sht i fackspr. o. vitter stil) forntida grek; ofta med tanke särsk. på grekerna ss. kulturfolk; äv. oeg. l. bildl.; stundom äv. (i sht i högre stil) om nutida grek; vanl. i pl. ConvLex. 2: 133 (1822). Vi vilja hoppas att ännu efter årtusenden ett bildadt slägte skall beundra de forntida Hellenernas snille och prisa de närvarandes bedrifter. Tegnér (WB) 4: 118 (1824). Hellenernas seger över Österns härskaror. Grimberg VärldH 2: 417 (1927). — jfr FIL-, FORN-HELLEN.
Ssgr (tillf.): HELLENER-FOLK. Verd. 1883, s. 274. —
-VÄN, m. [efter gr. φιλέλλην (se FILHELLEN)] Carlstedt Her. 1: 365 (1832).

 

Spalt H 703 band 11, 1930

Webbansvarig