| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HELLER häl4er, adv.; HELLRE häl4re, i sht förr äv. HELDRE häl4dre, adv.; HELST häl4st, adj., adv. o. konj.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med tydligt komparativ bet.: hellre; i ä. tid stundom förstärkt med föregående fast, dess.
a) = HELLRE 1 a. The Skoneske herrer .. ære heller vnder hertoghen af holsten æn mik ok Swerigis crona. G1R 1: 58 (1523). Wilt tu så göra emoot migh, så slå migh heller j hiäl. 4Mos. 11: 15 (Bib. 1541). Svart Gensv. Bil. s. 2 (1558: fast heller). Eliest .. såge jag inted heller ähn att jag min B(roders) begären kundhe efterkomma. AOxenstierna 2: 268 (1616). Ju bättre Åkeren är brukat och gödder, thes heller wäxer han. IErici Colerus 1: 103 (c. 1645). Iu heler du vil han skal dö Ju länger får du behala honom. Horn Lefv. 77 (c. 1657; rättat efter hskr.). Heller ähn gierna lembnandes Landz Öffwersterna .. (militiens) Exercerandhe och anförande. HSH 31: 187 (1664). Dalin Arg. 1: 237 (1733, 1754). Ett förbannat rödskinn (är den gynnade)! Varför icke heller jag, en ädelboren castilian. Högberg JesuBr. 1: 219 (1915).
b) (†) motsv. GÄRNA 5: snarare; jfr HELLRE 1 b. (Hon) haffde .. ingen hielp förnommit, vtan heller wart werre medh henne. Mark. 5: 26 (NT 1526). Skepsflåtan .. kräfuer merklige omkostnader, som heller ökas ähn minskas kunne. RARP 2: 147 (1634). Ähr detta (avtal) som iagh medh bem:te Almoge giordt hafuer, heller ett Contract än någon bewillningh. HSH 31: 294 (1668).
c) [med avs. på ty jfr TYVÄRR] (†) i förb. ty heller, dess bättre. Wij haffwe nu (: ty heller :) j mång år sittit her j rikitt, vdj god frijd och roligheet. DiplDal. 2: 255 (1543).
d) (†) i negativa l. därmed likvärdiga satser.
α) [jfr motsv. anv. i fsv.] framför en sats l. ett uttr. med än: icke mera (än), lika litet (som). Kerleken skils icke jfrå troone, ey heller än wermen skilies j frå eelden. LAndreæ OmTroona A 3 b (1528). Iagh (kan) icke heller nu än för .. theras (dvs. de katolska uppviglarnas) förargelige handel .. bijfalla. AAAngermannus FörsprKyrkiost. C 4 a (1587). KOF 1: 390 (c. 1618).
β) [jfr motsv. anv. i fsv.] i förb. icke dess heller o. d., likväl icke, det oaktat icke, ändå icke. G1R 4: 380 (1527). Om tu än fast ståår ther effter, så fåår tu thet icke thes heller. Syr. 11: 10 (Bib. 1541; öv. 1792: dock). Ähuru arg han är, så kan han thes heller ingen skadha göra. LPetri 1Post. Y 4 a (1555). VRP 1648, s. 316.
2) (†; jfr dock a, c) med förallmänligande bet., i disjunktiva l. allmänt relativa satser: i allmänhet, över huvud taget.
a) [jfr fsv. hwat hælder .. ælla] (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) i förb. vad heller, vare sig, evad. (Byggen rior!) Dhå kunne i före eder säädt jn i huss, huad heller hon är wått eller tor. G1R 14: 4 (1542). Bondepract. A 3 b (1662). Vad heller jag skall leva eller dö. Östergren (1927; angivet ss. ålderdomligt l. folkligt). — (†) utan efterföljande disjunktivt eller: även om, om också. Hwart han (dvs. Saulus) reeser tijt reese wij fort, / Hwadh häller dät gäller åth Blåkulla bort. Brasck Apg. D 1 a (1648).
b) (†) i förb. vad heller, inledande en disjunktiv indirekt frågesats: om antingen, antingen. G1R 28: 245 (1558). Tå skal rätten pröfva, hvad heller enthera, eller begge thet vålla. GB 14: 1 (Lag 1734).
c) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) i uttr. vad heller som är o. d., bildande en allmänt relativ sats: huru därmed än må förhålla sig, i vad fall som helst, under alla omständigheter, för övrigt; förr ngn gg ensamstående vad heller: i alla fall. Huad heller, the skolle läre better gnelle. Holof. 23 (c. 1580). Swedberg Cat. 527 (1709). Stegen var, hvad eller som var, ingen Jacobsstege. Sundblad Ups. 482 (1884).
d) (†) i allmänt relativ sats, inledd av vilkendera: än. Thet må wara them leedt eller liwfft, hwilket thera thet heller kan. LPetri KO Föret. 11 (1571).
3) [jfr motsv. anv. i y. fsv. Anv. utvecklad ur 1 gm ellips av det komparativa ledet med än] ss. kopulativ(t) adv. (l. konj.), förbindande en nekad l. därmed likvärdig sats l. satsdel med en föregående, vanl. av samma natur; i allm. ställt efter negationen, stundom, i sht vard., dock äv. före: också. Går du dit i morgon? — Nej. — Inte jag heller. Apg. 4: 34 (NT 1526). Thet Rätt och Skäl icke är, thet kan icke heller wara Lagh. DomRegl. mom. 9 (c. 1540). Likwel äro the .. intet ödhmiwkadhe, och rädhas heller intet. Jer. 44: 10 (Bib. 1541). Kunnen i intet begripat? jag ey eller. Spegel Pass. 417 (c. 1680). Johnson heter han heller inte. Altén EBokst. 16 (1797). Så uppsluppet muntert, som man föreställer sig hoflifvet, har det häller knappast varit. Schück G3 75 (1904). Ja, då begriper jag inte, hva’ det ä frågan om. — Sannerligen jag heller gör det. Janson Ön 191 (1908). Hela hus (på Öland) äro byggda av kalksten … Det finns heller ingen brist på byggnadsmaterialet. Böök ResSv. 88 (1924).
4) (vard.) känslobetonat, i slutet av nekad l. därmed likvärdig sats, för att uttrycka förebråelse, missnöje, klagan, obehag o. d. l. för att giva eftertryck åt förnekandet. Ey Ey Elin det ähr ingen Manss bot heller. ÅngermDomb. 1628, fol. 11 (i invändning mot motpartens anspråk på skadeersättning). Ack! så är han då olycklig. .. (Svar:) Han är Fan heller. Dalin Vitt. II. 5: 59 (1738). Nu kan hvem som vill skrifva vers. .. (Svar:) Förlåt mig; inte hvem som vill heller. Granberg Dram. 134 (1811). Man ä’ väl inte mer än menniska heller, fast man ä’ Amerikanare. Jolin Barnhusb. 101 (1849). Du ville väl icke gifta dig heller! Strindberg HMin. 2: 9 (1905). Jag är väl inte galen heller. Lagerlöf Holg. 2: 195 (1907).
5) [bet. snarast utvecklad ur 2] (vard., starkt bygdemålsfärgat, i Norrl. o. Finl.) med försvagad bet. ss. fyllnadsord: väl, bara, bevars, egentligen, överhuvud; ens. Huru långt är det nu heller till jernvägen? Tavaststjerna Aho Folkl. 32 (1886). Hör man på häller! Jojomän! Högberg Vred. 2: 54 (1906). ”Huru mycket föreslår ni själv?” ”Inte en rutten skilling heller.” Dens. Frib. 340 (1910).
II. HELLRE. (heldra Fernander Theatr. 421 (1695). heldre (häldre) Verelius 80 (1681), Schück AllmLittH 1: 382 (1919). hellere KKD 12: 226 (1704). hel(l)re (hällre) G1R 5: 132 (1528) osv.) [fsv. häldra, hälre, motsv. d. hellere (anträffat först i nyd.); jfr isl. heldri, adj., bättre, ansenligare, eng. dial. helder, snarare. Då formen först sent uppträder, är den måhända snarast en ombildning av heller i anslutning till övriga komparativer på -re. Formen heldre har regelbundet d-inskott, o. hellre beror på inflytande från heller]
a) motsv. GÄRNA 2, 4: villigare, med större nöje l. tillfredsställelse; med mera skäl, förr, snarare. Jag vill, önskar, ser ingenting hellre (än att ..). Hellre dö än giva sig. Hellre vad annat som helst. Hellre än gärna. Ju förr, ju hellre (äv. dess l. desto hellre). Så mycket hellre (som ..). Han dricker hellre te än kaffe. Hellre det än något annat. Men om så .. wore, at .., såge hans Nådhe thet ganska gerna, och intet helre. G1R 5: 132 (1528). Thet Christ gifwe ju förr ju hellre ske motte! Swedberg Schibb. f 3 b (1716). Jag dör hellre än jag säger dig det. Widegren (1788). Antingen in Plenis eller fast häldre genom Deputerade. RO 1810, § 43. Långt hellre vill jag lida nöd, / Än njuta brottsligt öfverflöd. Ps. 1819, 279: 2. Hellre hvad annat som helst. JLRuneberg (1827) i FoU 24: 79. Peter .. gick villigt in på förslaget (att hålla med vagnen), så mycket hellre, som nedanföre låg en krog. CFDahlgren 4: 122 (1831). Hon följde ändå med, hellre än att bli lämnad ensam. Lagerlöf Holg. 2: 360 (1907). — (numera knappast br.) i fråga om absolut företräde: helst. En klåpare på kremonesarn, en virtuos på dussin-violinen, hvilkendera hör man hällre? Runeberg ESkr. 1: 246 (c. 1840).
α) (mindre br.) i uttr. som innebära en rättelse l. ett beriktigande av ett föregående uttr.; ofta: rättare (sagt). Jag .. får .. biträde eller hälre sagt ledighet 2:ne påföljande söndagarna. VDAkt. 1782, nr 22. Han måste förakta min snarvillighet eller hällre mitt lättsinne. Lidforss DQ 1: 454 (1890). jfr: Hvad som är ädelt och högt hos menskan det kommer ur Templet, / eller, om heldre du vill, Templet är grundadt derpå. Tegnér (WB) 8: 22 (1837).
β) (numera nästan bl. i Norrl. o. Finl.) i uttr. som innebära ett upphävande av l. en motsats till ett annat: snarare. I anseende till sin Chroniska sjukdom, som heldre till än af-tager. VDAkt. 1784, nr 86. (Slavinnorna) voro icke fula, heldre tvärtom. Ahrenberg Stud. 347 (1878). SvAlm. 1882, s. 55. Finland 157 (1893). I Norrland bodde man givetvis inte under bättre utan hellre under sämre förhållanden än där nere i södern. ArkNorrlHembygdsf. 1924—25, s. 21.
2) (†) i förb. vad (som) hellre (är), i alla fall; jfr HELLER 2 c. Som han, efter all sannolikhet, skulle snart dö, hvad häldre var; så tyckte han (osv.). Kempe FabritiiL 55 (1762). CFDahlgren 5: 49 (1832).
3) (numera bl. i talspr., föga br.) ss. kopulativt adv. (l. konj.) efter ej, icke, = HELLER 3. Här blijr eij heldre någon ändring. FörarbSvLag 2: 317 (1707). Det finnes och sådane, som (osv.) .. (lik-)som det icke helre är brist på dem, som (osv.). Lundberg Paulson Erasmus 126 (1728).
III. HELST. (heldst (häldst) G1R 5: 3 (1528), Ahlman (1872; med hänv. till helst). hel(l)st (hällst, hälst) G1R 1: 3 (1521) osv. hel(s)zt OPetri MenFall E 4 b (1526), G1R 11: 90 (1536). hälstz BtFinlH 4: 170 (1563)) [fsv. hälzt (hälst, halzt m. fl. former), adv., motsv. d. helst, adv., isl. helzt, adv., o. helztr, adj. Superl. till HELLER o. HELLRE]
1) [jfr motsv. anv. i ä. dan. o. isl.] (†) adj.: förnämst, bäst; ofta i förtydligande sammanställning med bäst; i sht i n. sg. det helsta. SColumbus Vitt. 71 (c. 1670). The helste och bätste Gudz wener moste dragas och släpas med korszet. Swedberg SabbRo 421 (1688, 1710). Fördenskull will iag ock det hälsta ej förgäta, / Ännu, at för wår Kung och Riket bedia wäl. Frese VerldslD 17 (1715, 1726). (Kajornas) hälsta föda är Säd. Broman Glys. 3: 417 (c. 1730). Sätter jag inte altid fram åt honom det häldsta och bästa jag har! Stridsberg Landpr. 11 (1795). Deleen (1829).
2) adv.; superl. till GÄRNA; ofta förstärkt med allra (förr ngn gg äv. för alla); ofta sammanskrivet med allra till ett ord.
a) med största tillfredsställelse l. glädje l. villighet; snarast, företrädesvis; jfr GÄRNA 2, 3, HELLRE 1 a. Vad vill du helst ha, pannkakor eller plättar? (Kristiern har) röffuad sin eghen almogha Helst the meenlösa. G1R 1: 29 (1521); jfr b β. Therföre will iach aldra helst beröma mich åff minne swacheet. 2Kor. 12: 9 (NT 1526; Bib. 1917: hellre). Min Wapn och Boga / Jag (dvs. Cupido) hälst för alle (dvs. allra helst), / Får dig Diana, / I dijn sigrijke Hand. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Tage then, som vil och gitter, the oringada svinen, helst han, som them å sina ägor finner. BB 11: 4 (Lag 1734). Jag står helst på min egen grund, / Och är helst min egen man. Geijer Skald. 11 (1811, 1835). Min (sångmö) .. / trifs helst med natten, tingens äldsta mor. Tegnér (WB) 9: 138 (1841). (Jag) läste .., märkvärdigt nog, helst de skrifter han författat förut. De Geer Minn. 1: 42 (1892). Kom med det allra första, helst redan i morgon. Auerbach (1909). Bara det funnes vägar och helst järnväg! Sandström NatArb. 2: 131 (1910).
b) i synnerhet, särdeles, särskilt; vanl. ss. bestämning till en underordnande (temporal l. kausal l. konditional) konjunktion: i synnerhet då l. som l. när; äv. (vard., mindre br.) ensamt, ss. kausal konjunktion: i synnerhet som, så mycket hellre som. Jag kan inte komma med en sådan begäran, helst nu då han är sjuk. Det är icke underligt, helst då man betänker att … (Gamla mässkläder) the doch liggie och förmultna Hælst the inthet brukas. HFinlH 3: 164 (1552). Helst så rädh som hon är på siön. OxBr. 8: 193 (1647). O frögde Ande stat migh bij / J all then sorg jagh kommer i, / Hälst när migh döden kallar. Ps. 1695, 187: 9; jfr Ps. 1819, 138: 9. En herre .. bör vid middagsbordet föra en bildad konversation med sina grannar, helst om dessa äro damer. Ödman UngdM 1: 35 (1862, 1881). All mänsklig ting är bräcklighet / och mänskors kärlek helst. Karlfeldt FridLustg. 138 (1901). Icke trodde jag om dig, .. att du så räddes en ensam man, helst som han var bunden. Melin VikSaga 194 (1910). — särsk.
α) (†) inledande bisats med omvänd ordföljd. De approberede (hans skäl) hälst hade han och Kong Erich af Pommerens bref på Godz. RARP 2: 99 (1634).
β) (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter) främst, i första hand; speciellt. Jagh skall gifua edher klädhe nÿ, / och helst af the besthe. Visb. 1: 130 (c. 1620). Deputerade tillhöllo så wähl Enckian som helst Olof Larsson att dhe skulle förlijkas. BoupptSthm 5/11 1675. Nog vore björnar och helst en och annan af dem underligt kloka djur. Berg Sjöf. 188 (1910). Nordström Luleåkult. 39 (1925).
c) (†) vanligast, vanligen, gemenligen, oftast; jfr GÄRNA 6. (Ett lejon) Som helst i Skogen renner / I full-språng snabb- ok snart. Lucidor (SVS) 386 (1674). Den verkan Giftet helst tyckes göra på samma lymphatiska delar, är (osv.). Martin Bensj. 370 (1782).
d) (numera bl. i Finl.) åtminstone; ändå, likväl, bara; äv.: ens; jfr HELLER 2 c, 5. Kunna då intet våra metaller så mycket förädlas, att de bära helst sin egen frakt? Chydenius 79 (1765). Livin Kyrk. 36 (1781). Om han lofvar att ge mig fyra daler i veckan .. — eller hälst två. Zilliacus UtvandrH 41 (1892). FinlSvFolkd. I A 1: 456 (1917). — i uttr. varje helst litet, varje aldrig så litet. Jag .. måste ha någon af mina gamla bekanta till mitt sällskap vid hvarje helst litet märkvärdigt tillfälle. JJNervander 1: 163 (1833).
e) (†) överhuvud, någonsin, för övrigt. (Om vi blott väntade) Szå skulle wij få sa monge knekter wij helszt haffue wele. G1R 11: 90 (1536). Intet kan jagh aff thenne här Ämbeet .. (Svar:) Hwadh är tå hälst som tu kan göra? Brasck FörlSon. K 4 b (1645). Lagerberg Dagb. 193 (1711).
f) i universellt relativa l. konjunktionala bisatser, för att förstärka dessas allmänna betydelse l. giltighet: än; jfr EHELST.
α) (numera knappast br.) mera fristående (skilt från det inledande pronominella ordet l. den underordnande konj. av annat ord än det relativa som l. för). Alle, ee ho the helst äre. G1R 1: 3 (1521). Mat. 18: 19 (NT 1526). Effter ett år, eller huru lenge thet helst vare kunne. RA 1: 431 (1545). Ingen, han vara sigh helst huem han vara kan. OxBr. 6: 12 (1627). Hvad grund (er skrivelse) .. helst må hafva, så rår jag er att med försigtighet gå till väga. Gustaf III 2: 205 (1788). Att utan näpst / Få dra vid näsan hvem ni helst behagar. Atterbom LÖ 1: 265 (1824).
β) (i sht i skriftspr.) omedelbart efter (o. ofta, numera regelbundet, sammanskrivet med) det pronominella ordet l. den underordnande konj. l. (numera bl. vard.) av som (förr äv. ngn gg av för) skilt därifrån. Athij med edre swæne altiidt redhe ware .. ee huadt helst paa kommer. G1R 2: 168 (1525). Om thet är Eedzöre, Tiufwerij .. eller hwad som helst thet skal reknas före. DomRegl. mom. 41 (c. 1540). Huilkin som helst migh finner, han slåår migh j hiäl. 1Mos. 4: 14 (Bib. 1541). Enär som helzst hans kon:ge Ma:t utaf them ene sligk skatt .. begärandis .. varde. RA 1: 431 (1545). Hvad hälst uti Predikan blifver framstält. Kyrkol. 2: 2 (1686). Hvad för hälst siukdom som var gängse. Ribe UlrEleonSjukd. 3 (1741). Hur helst mig går. Rosenius FaderVår 96 (1858). — jfr NÄR-, VAD-, VAR-, VILKEN-HELST m. fl.
g) i förb. som helst (jfr dock α), i förening med (o. stundom sammanskrivet med) ett frågande l. obestämt pronomen l. adv. (äv. så), för att åt detta giva allmän l. absolut betydelse. Det kan hända vem som helst. Du kan höra efter i vilken annan butik som helst. Kom när som helst! Hosomhälst, (lat.) Quisque. Schultze Ordb. 1670 (c. 1755). Ingen obehörig, eho som helst, äge at Valförrättningen bivista. RO 1810, § 17. Man kan .. lägga hufvudaccenten på hvilketdera som helst af de båda orden. BEMalmström 7: 397 (1845). I hvad fall som heldst var han en religiös man, på sitt vis. Sturzen-Becker 1: 31 (1861). Det må gå huru som helst. Cavallin (1875). Han må vara så ung som helst. Dens. Till hvad pris som helst. Ljunggren SVH 3: 583 (1881). En feststämning .. kommer icke när som helst och hur som helst. Nilsson FestdVard. 104 (1925). — särsk.
α) (†) utan som. Det vare sig en Skräddare, / En Snickare, / .. / Kort sagdt, hvad helst för en Handtverkare. Kellgren 2: 129 (1783). De veta hvar böckerna stå till reds på hyllan, när helst. Almqvist Hind. 153 (1833).
β) [trol. åtminstone delvis beroende på inflytande från d.] (i sht vard.) med uttr. i sin helhet i attributiv ställning. I hvilket som helst fall. Rydqvist SSL 3: 280 (1863; anmärkt ss. ”ett från Danskan hemtadt, i sig sjelf mindre lyckligt bruk”). Jag (vågade) icke bygga framtidsförhoppningar på något som helst bidrag från min hustrus föräldrar. De Geer Minn. 1: 113 (1892). Anmälaren saknar varje som helst befogenhet att (osv.). SvD(A) 1918, nr 125 b, s. 3.
γ) (vard.) i förb. så .. som helst, stundom hur .. som helst, i förening med ett adj. l. adv.: i så hög grad som man kan önska l. dyl., utomordentligt. Hännes hönor hade nu .. börjat värpa så snällt som hälst. Bondeson Glimm. 18 (1892). Hon (kunde) de kära verserna hur väl som helst. Hallström GHist. 35 (1895). Det var så livat som helst. Nordström Amer. 183 (1923).
3) konj.; se under 2 b.
Spalt H 705 band 11, 1930