| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HEMFÖRARE hem3~fö2rare l. ~fœ2-, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.; best. -en l. -n; pl. =.
1) (†) person som ledsagar ngn hem; äv. om var särskild av de personer som efter ett bröllop föra bruden till hennes nya hem. Lind 1: 913 (1749). Schultze Ordb. 1249 (c. 1755).
2) [möjl. elliptiskt för HEMFÖRAR(E)-BÅT, i vilket fall första ssgsleden i detta ord är att betrakta ss. ssgsform till verbet HEMFÖRA (jfr FRIAR(E)-DAG, LEKAR(E)-STUGA m. fl.)] (förr) benämning på vissa (i för o. akter rundade, mast saknande) lastbåtar (närmast erinrande om de s. k. Vänerspråmarna) vilka i Göteborg användes för transport av varor (i senare tid nästan uteslutande spannmål) från o. till i hamnen l. längre ned i Göta älv förankrade fartyg; urspr. om dylika lastbåtar tillhörande ett särskilt båtgille (det s. k. hemförarebåtgillet, bildat 1645), som hade ensamrätt till transport av ”köpmansgods” från o. till fartyg som förankrat nedanför staden. Några begagnade, men dock i godt skick befintliga hemförare köpas af Aktiebolaget Göteborgs Ris- & Vals-kvarn. GHT 1899, nr 92 A, s. 3 (annons). SkrGbgJub. 20: 607 (1923).
-BÅTGILLE~020. [möjl. urspr. att upplösa ss. hemförar(e)-båt-gille] (förr) jfr HAMN-FÖRAR(E)-GILLE(T). PH 5: 3243 (1752). Granberg GbgH 2: 245 (1815). SkrGbgJub. 20: 608 (1923). Herlitz Stadsförv. 1830 136 (1924). —
Spalt H 743 band 11, 1930