| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HEM ssgr (forts.):
1) till II 1 a, 2 a: (åter)kalla (ngn) till hans hem l. hembygd l. (vanl.) till hemlandet. R. Drotzen mente vara nödigt och nyttigt, att Richs-Cantzleren heemkallades på een månadh eller sex veckor. RP 6: 175 (1636). De Geer Minn. 2: 128 (1892).
2) (i religiöst spr.) till II 1 a γ; i fråga om dödsfall, om Gud: taga (ngn) hem till sig. En älskvärd maka hade, tretio år förut, blifvit hemkallad. Wallin Vitt. 2: 319 (1811). GHT 1895, nr 282, s. 1. —
(I 2 d) -KAMMA, -kamning. särsk. i fråga om kamning som utföres i (kvinnlig) kunds hem av hårfrisör l. hårfrisörska; nästan bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. DN(A) 1914, nr 15757, s. 16. SvD(A) 1917, nr 20, s. 12. —
(I 2) -KNUT. (i sht i Finl.) nästan bl. bildl. (i sht i pl.); särsk. i uttr. som beteckna att ngn l. ngt avlägsnar sig från l. kommer inom resp. befinner sig l. sker nära hemmet (l. hembygden) l. dess närmaste omgivning. En Nation, som .. aldrig reser utom hemknutarne. Björnståhl Resa 5: 14 (1783). Hinna fram till hemknutarna. Tavaststjerna Aho Folkl. 130 (1886). Svinen (skulle) under sommaren icke vandra kring hemknutarna. FolklEtnSt. 1: 157 (1916).
Spalt H 749 band 11, 1930