| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HEMMA hem3a2, sbst., n., o. adv.
I. (†; se dock slutet) sbst.: hem, hemvist. Mitt Hemma ligger här ifrå fiärr. Tidfördrijf A 4 b (c. 1625). — särsk. [fsv. ägha hema; av nutida språkkänsla anslutet till II 4] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) hem, hemvist; särsk. i uttr. ha(va), förr äv. äga hemma ngnstädes, hava sitt hem l. hemland l. hemvist ngnstädes; vara l. höra hemma ngnstädes. The andre, som åtthe hemma ij Marstrand. SkrGbgJub. 6: 15 (1587). Jag har hemma i byn här bredvid. Wallmark Resa 80 (1819). Jönsson Gagnv. 422 (1910).
II. adv.
1) i sitt l. ngns hem; i hemmet; i sin l. ngns bostad, i bostaden; ofta med bestämning angivande vilket hem som åsyftas; jfr HEM I 2, II 1 b. Aldrig vara hemma. Alltid hålla sig hemma. Hemma hos oss, hos er. Stanna hemma. Åter vara hemma. Låta säga att man inte är hemma. Inte vara hemma för ngn, inte mottaga besök av ngn. Borta bra, men hemma bäst (ordspr.). Huadh (dvs. vare sig) wij ärom heema eller vthe wandrandes, vinleggiom wij oss, ath wij måghom honom (dvs. Gud) täckias. 2Kor. 5: 9 (NT 1526). Thett giör så barn ij by som thett ähr hema wandt. Brahe Kr. 54 (c. 1585; ordspr.). Som iag intet träffade Högwördige H:r Biskoppen hemma, måste iag detta skrifftel:n föredraga. VDAkt. 1698, nr 98. Är någon hemma? frågade gubben. Rydberg Vigg 5 (1875). Jag fann min bekante hemma. Hallström Händ. 17 (1927). — särsk.
a) (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) i uttr. hemma hos sitt, förr äv. vid sitt eget, hemma hos sig. The (dvs. konung Albrechts av Mecklenburg krigare) foro allestedhes i landet twärt och ändalongs at ingen war retzliga trygger heema widh sitt eghit. OPetri Kr. 149 (c. 1540). Effter jagh udi långh tijdh icke hafver hemme hooss mitt varitt. OxBr. 5: 25 (1613).
b) (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) i uttr. hemma (i)från, hemifrån; äv.: borta från hemmet; hemma vid, vid l. intill hemmet, hemma; äv. uppfattat o. skrivet ss. ssgr. Såsom han för sin tiänst skull, eij länge får wara hemma ifrån. CollMedP 1694, s. 58. Tjänstfolket hade .. fått lov att gå ut, så att det fanns varken dräng eller piga hemma vid. Lagerlöf Troll 2: 58 (1921).
c) bildl.
α) (numera föga br.) i vissa uttr. som beteckna att man (icke) vet var man befinner sig, att man har l. får en klar uppfattning av en situation resp. är desorienterad l. förbryllad l. förvirrad, att man (icke) vet resp. att man kommer till klarhet om ngns intentioner l. var man har ngn l. ngt o. d., t. ex.: (inte) veta var man är hemma l. var ngn är hemma, stundom var man är hemma med ngn l. ngt; äv. märka o. d. var ngn är hemma. RP 9: 168 (1642). Mit hufvud är aldeles förbryllat, och jag vet intet hvar jag är hemma eller hvad jag gör. Lagerström Gir. 96 (1731). Säg mig huru det är, ty jag vet ingenting ledsammare än att icke veta hvar jag är hemma med saker och med Menniskor. Bremer Brev 4: 433 (1865). Intendenten visste inte, hvar han var hemma; om det var ett skämt eller om förslaget framkom allvarsamt med reservationer. Strindberg Hafsb. 124 (1890). Östergren (1927).
β) (numera knappast br.) i uttr. lära ngn var han är hemma, taga ngn i upptuktelse, lära ngn veta hut; få veta var man är hemma, tagas i upptuktelse. (Sv.) Jag skall lära honom hvar han är hemma (fr.) je lui apprendrai à parler, je lui ferai bien voir du pays. Weste (1807). Ström! är kandidaten hemma? Nej? Och klockan går på elfva! För tusan! I morgon skall han få veta, hvar han är hemma! Bremer Hem. 1: 68 (1839). (Sv.) Han skall få veta hvar han är hemma, (eng.) I shall teach him the rights of it. Björkman (1889).
γ) (†) i uttr. icke hava de fem sinnena hemma, icke hava sina sinnens fulla bruk; deras sinnen äro icke hemma, de hava icke sina sinnens fulla bruk. Konungen, hvilken der schriffues inthe haffua de fem sinnen hemma. OxBr. 3: 140 (1627). At deras sinnen icke äro hemma. Lundberg Paulson Erasmus 139 (1728).
δ) (†) i uttr. bliva hemma med ngt, hålla inne med ngt; behålla ngt hemma hos sig, behålla ngt för sig själv, icke låta andra få del av ngt. LPetri 2Post. 267 a (1555). Medh hwilka onödiga frågor han wäll kunnat blifua hemma. VDAkt. 1680, nr 302.
ε) (vard., mindre br.) i uttr. lämna ngt hemma, uppgiva ngt, låta ngt fara. Lemna börds- och rangstoltheten hemma. Snellman Tyskl. 291 (1842).
2) i sin hemort l. hembygd l. i sitt hemland; i hemorten l. hembygden l. hemlandet; ofta med bestämning angivande vilken ort osv. som åsyftas; jfr HEM I 4, II 2 b. Här hemma i Sverge. Vara hemma i sitt land igen. Wij haffua wel hema bestella om Riket. 1Mack. 6: 58 (Bib. 1541). Alla Swenska och Finska saker, inrijkes eller utom landz författade, (skola) tryckias hema i Sweriges Rijke och icke utländes. KOF II. 1: 472 (1659). I Tyskland liksom hemma var den svenska regeringen mycket mån om allmogens rätt. Hjärne K12 31 (1902). Men väl hemma (i sitt land) igen, sätter han (dvs. svensken) den (dvs. stärkkragen) ordentligt på sig. Fogelqvist ResRot 170 (1926).
3) (numera bl. i Finl., starkt bygdemålsfärgat) = HEM II 1 a, 2 a. Förmodligen lärer nu fru biskopinnan fått sin kära dotter .. hemma till sig. ANorrelius (1728) hos Schück FUpsala 150. Jag har åter på en tid försummat att skrifva hemma. CAGottlund (1823) i HLittSt. 1: 355.
4) i vissa uttr., särsk. vara l. höra hemma ngnstädes (jfr c α), som beteckna att man hör till l. är från ett visst hem l. en viss plats l. ett visst land; jfr HEM I 2, 4. Skepe(re)n het peter franck och war hema j lybeke. OPetri Tb. 3 (1524; uppl. 1929). Haffuer han wptagit ith skiip .. som hörde hemma wthij waar Stadh Sudherköpingh. G1R 3: 31 (1526). NoraskogArk. 5: 9 (1893). — särsk.
a) (numera i sht i Finl., bygdemålsfärgat) i uttr. (vara) hemma från (ett land l. en plats o. d.), vara bördig l. härstamma från (ett land l. en plats), vara hemma i (ett land) l. på (en plats). Han frågade oss hvarifrån vi voro hemma. AGSjögren (1813) hos Heinricius ÅboAk. 45. Söderhjelm ItRenäss. 352 (1907). jfr Bergroth FinlSv. 152 (1917).
b) i sådana uttr. som betrakta, känna, räkna (förr äv. skatta) sig (såsom) hemma ngnstädes, betrakta sig (osv.) så som om man vore hemma ngnstädes. Effter H. F. Nådes heela huuss ju nest Gud hafver hooss H. Maij:tt sin tilflycht och skattar sig nästan som hemma här i landet. RP 8: 672 (1641). Keith yttrade skämtande, att han, som tillhörde verlden, hade kännt sig hemma endast i Skottland och Finland. Topelius Vint. II. 1: 184 (1850, 1881).
c) oeg. l. bildl.
α) i vissa uttr., särsk. höra hemma ngnstädes (jfr ovan), i sht förr äv. vara hemma ngnstädes (jfr ovan), vilka beteckna att ngn l. ngt ngnstädes har en naturlig l. passande plats l. omgivning (sin rätta plats l. sitt egentliga gebit) l. att ngt bör finnas l. företrädesvis finnes l. omhuldas osv. ngnstädes; äv. (numera föga br.) allmännare, för att beteckna att ngt förekommer ngnstädes; jfr HEM I 4 slutet. VetAH 1799, s. 98. Sjelfva katastrofen vid Johannis födelse är, oaktadt sin sanning i mensklig mening, dock tillika genom sin ryslighet icke hemma i ett gustavianskt tidehvarf. Almqvist Amor. XVI (1839). Svedjelandet är således hemma äfven här (dvs. i norra Afrika). Kræmer Span. 164 (1860). Liksom vi, utan att kunna något danskt, tyskt, engelskt .. lexikon utantill, genast förmå säga, att ordet spjut ej hör hemma i något af de nämnda språken, så (osv.). EHTegnér i UVTF 12: 25 (1875). Ännu en fråga, som hör hemma i en uppsats om bildning: kommer bildningen att göra en lyckligare? Larsson Bildn. 39 (1908). Han (dvs. Jändel) hör inte hemma i den värld och den tid, han lever i. OoB 1928, s. 570.
β) för att beteckna att ngn väl känner till ngt l. är förtrogen med ngt l. förhållandena ngnstädes l. behärskar l. är väl bevandrad l. ”säker” inom ett kunskapsområde l. att ngn väl lärt sig en konst l. färdighet o. d.; särsk. i uttr. (vara) hemma i ngt. Bibelen måste wara edar handbok: ther uti måsten i wara hemma. JSwedberg (1703) i ConstNatDalekVestm. 14. (Celsius) var .. mycket hemma uti de Svenske antiquiteter. Höpken 1: 234 (1745). En person hemma i Franska Språket. VexjöBl. 1842, nr 37, s. 1. Barnen voro läromästare, för de voro redan hemma i konsten (dvs. konsten att plantera skog), och de fingo visa far och mor hur de skulle bära sig åt. Lagerlöf Holg. 2: 268 (1907). — särsk. (numera föga br.) i uttr. (vara) hemma med ngt, väl känna till ngt, vara förtrogen med ngt; förr äv. vara hemma med ngn, stå på förtrolig fot med ngn, göra sig hemma med ngn, ställa sig på förtrolig fot med l. ställa sig in hos ngn. KKD 6: 106 (1708). Han (dvs. Mazepa) har wetat med sådant maner giöra sig hemma med k. m:t, at han är wäl lijden. Därs. 159. Hon hade så kloka och klara ögon för allt, var lika hemma med livets små realiteter som med maskorna i sin virkning. Sjödin StHjärt. 128 (1911).
5) handel. i uttr. hava (en vara) hemma, hava (en vara) inne, i sitt lager; jfr HEM II 3 a α. Auerbach (1909).
6) sjöt. för att beteckna läget av ett föremål som halats l. vindats hem; jfr HEM II 3 a β. Jag .. skyndade mig på halfdäcket, fannt .. töjankaret redan hemma. Tersmeden Mem. 1: 285 (c. 1780). GHT 1905, nr 197 B, s. 3.
(II 1, 2) -BLIVANDE, p. adj. (i skriftspr.) som kvarstannar i hemmet l. hemlandet o. d. Hallenberg Hist. 5: 226 (1796). (På Flustret) byttes många hjertliga ord mellan de resande (dvs. de sångare som skulle till Paris) och de hemmablifvande. Hultin VSkr. 244 (1867). —
(II 1, 2) -BLIVEN, förr äv. -BLEVEN, p. adj. (i skriftspr.) som kvarstannat i hemmet l. hemlandet. Broocman TyUnd. 1: 37 (1807). (Riksdagsbondens) hemmablefne bröder lyssna med välbehag till den högt upplystes frisinnade deklamationer. Tegnér (WB) 8: 344 (1839). Fornv. 1923, s. 154. —
(II 2) -BOLSCHEVIK. (nytt ord, ngt skämts.) jfr BOLSCHEVIK slutet. Våra hemmabolsjevikers revolutionära planer. AB(B) 1918, nr 49, s. 7. SvD(B) 1927, nr 181, s. 4. —
(II 1) -BRUK. särsk. i uttr. till l. för hemmabruk, till l. för bruk hemma. Löwegren Ögonsj. 75 (1891). Östergren (1927). —
(II 2) -BY. (tillf., bygdemålsfärgat) by där hemma, by i hembygden. Hemmabyarna. Larsson (1916; boktitel). —
(II 1) -DOTTER. (bygdemålsfärgat resp. i fackspr.) kvinna (särsk. av allmoge- l. arbetarklassen) som (utan att bedriva ngt yrke) är kvar i hemmet hos sina föräldrar. Carlén Skuggsp. 1: 21 (1861, 1865). Väring Vint. 238 (1927). —
(II 1) -DRÄKT. (vardags)-dräkt till bruk i hemmet; jfr HEM-DRÄKT. Hemmadrägt med garnityr af snedremsor. Freja 1874, s. 83. Sömnadsb. 383 (1915). —
(II 1, 2, 4) -FOLK. (i folkligt spr.) folk (se d. o. 3) som hör till l. är från ngns hem l. hembygd l. som befinner sig (kvarstannat) hemma; jfr HEM-FOLK. Hedenstierna Kaleid. 242 (1884). BygdFolk 319 (1927). —
(II 1) -FÄRGAD, p. adj. färgad i hemmet; jfr HEM-FÄRGA. 1. röd hemmafärgad Linneväst. BoupptVäxiö 1817. Heidenstam Karol. 1: 72 (1897). —
-FÖDD, p. adj. [fsv. hema födder]
1) (numera föga br.) till II 1: född o. uppväxt i ngns hem; jfr HEM-FÖDD 1. Huar och en tienare, hemafödder eller köpter. 1Mos. 17: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: den hemfödde tjänaren).
2) (numera föga br.) till II 2: infödd; inhemsk; jfr HEM-FÖDD 2. Swedberg Schibb. c 3 a (1716). Den ädla kulinariska konsten är icke hemmafödd i vårt land. IdrFinl. 4: 144 (1906). —
(II 1) -GJORD, p. adj. [fsv. hema giorþer] hemgjord; äv. bildl. VRP 1626, s. 227. Bläcket på det Sahlinska kontoret var hemmagjort. Sahlin SkånFärg. 48 (1928). —
(II 4) -HÖRA. höra hemma l. vara hemma (ngnstädes); numera knappast br. utom i p. pr. Några personer, hemmahörande uti grefskapet Harries. SvT 1852, nr 14, s. 3. Skeppet Celeritas, .. hemmahörande i Morlanda, inkom i går hit. GHT 1896, nr 227 A, s. 3. 2NF 10: 269 (1908). —
(II 1) -KLÄNNING. (vardags)klänning till bruk i hemmet. Wahlenberg StorM 137 (1894). SvD(A) 1929, nr 298, s. 16. —
(II 1) -KVÄLL. (tillf.) kväll som man tillbringar hemma. Karmstolen, i vilken herr Balzar brukat tillbringa sina hemmakvällar. Bergman Chef. 48 (1924). —
(II 2) -LAG(ET). idrott. det i en match deltagande fotbollslag som är från den plats där matchen försiggår. SocDem. 1928, nr 68, s. 9. —
(II 1) -LAGAD, p. adj. hemmagjord; framställd hemma; jfr HEMLAGAD. Goda hemmalagade konfektsorter. SvD 21/12 1919, Söndagsbil. s. 6. —
(II 2) -MARKNAD. handel. o. nat.-ekon. hemlandets varumarknad (i motsats till exportmarknaden l. världsmarknaden); jfr HEM-MARKNAD. Hildebrand HbFolkhush. 17 (1917). SDS 1928, nr 267, s. 1.
Ssg: hemmamarknads-industri. handel. o. nat.-ekon. industri vars produkter företrädesvis vinna avsättning i hemmamarknaden. NordT 1926, s. 367. SDS 1929, nr 178, s. 8. —
(II 1, 2) -SITTANDE, p. adj. som håller sig (kvarstannar) i hemmet l. hemlandet. Dalin Hist. 1: 71 (1747). Tenow Solidar 3: 16 (1907). —
(II 1, 2) -SITTARE. person som håller sig (kvarstannar) i hemmet l. hemlandet. Wulff 80År 176 (1926). särsk. (vard.) om valskolkare. Upsala 1916, nr 279, s. 3. —
(II 1) -SMIDD, p. adj. hemsmidd. CVAStrandberg 1: 229 (1868). (Huset) hade inga fönster, bara gluggar med hemmasmidda järngaller. Lagerlöf Mårb. 122 (1922). —
(II 1) -SON. (bygdemålsfärgat resp. i fackspr.) man (av allmoge- l. arbetarklassen) som (utan att bedriva ngt yrke) är kvar i hemmet hos sina föräldrar. Möller Tal 2 (1881). SFS 1920, s. 2151. —
(II 1, 2) -STADD, p. adj. [fsv. hemastadder]
1) (†) i eg. anv.: som vistas i hemmet l. hembygden l. hemlandet; hemmavarande. På samma tijdh war (jag) hemma stadd hos mine Föräldrar i Pryssen. Schroderus Os. III. 2: 1 (1635). Det var den sista dag, hon ännu var hemmastadd i fädernehuset. Knorring Cous. 2: 55 (1834).
2) oeg. l. bildl., med anslutning till HEMMA II 4.
a) (†) som har sitt hem (ngnstädes), som är hemma (ngnstädes), som hör till huset (familjen). Jag tig räknar mer för hemma stadd, än gäst. Kolmodin QvSp. 1: 91 (1732). Schultze Ordb. 4911 (c. 1755).
b) (numera föga br.) som hör hemma l. förekommer (ngnstädes); som fått fast fot (ngnstädes); jfr HEMMA II 4 c α. Fahlcrantz 2: 90 (1826, 1864). Viola umbrosa är utom Skandinavien äfven hemmastadd i N. Europeiska Ryssland. BotN 1840, s. 110. Redan under reformationstiden var ordet (dvs. ”densamma”) hemmastadt i Sverige. EHTegnér i 3SAH 6: 384 (1891).
c) som känner sig l. beter sig som hemma (ngnstädes); som väl känner till förhållandena (ngnstädes); som (ngnstädes) erfar (samma) känslor av trevnad l. trygghet (som hemma); obesvärad, otvungen; säker; van; ”varm i kläderna”; kunnig l. erfaren l. bevandrad l. väl insatt (i ngt); äv. (i sht förr): (alltför) familjär; jfr HEMMA II 4 b, c β. Cherubin. Ach, gif hit det då, mit hjerta! Susanna. Hans hjärta! .. Se hur hemmastadd han kan vara. Pilgren FigBröll. 16 (1785). En gammal finsk korpral .., hemmastadd i hvarje slags trollkonster, utgjorde alla pigors och barns fasa. Carlén Skuggsp. 2: 284 (1865). Han gjorde sig hemmastadd i ladugård och stall. Geijerstam LycklMänn. 126 (1899). På hela den civila förvaltningens område åter framstod Rosenblad såsom en utomordentligt hemmastadd ämbetsman. SvH IX. 1: 53 (1908). Gammalsvenskbyborna börja nu känna sig hemmastadda här i Constanza. ST(A) 1929, nr 202, s. 1. särsk. (numera föga br.) i uttr. (vara) hemmastadd med ngt, vara förtrogen med ngt, vara van vid ngt, veta huru man skall bete sig med ngt; äv. (numera knappast br.): vara kunnig i ngt. Vid Junii månads slut äro ungarna (dvs. ejderungarna) kläckta … Resan sker då till hafvet: där är ungen straxt hemma stadd med de salta och brusande böljorna. Barchæus LandthHall. 56 (1773). (Macpherson) var mindre hemmastadd med Gaeliska språket. Arfwidsson Oisian 1: 20 (1842). Nodermann o. Wulff FörsamlKSångb. 106 (1922).
Avledn.: hemmastaddhet, r. l. f. särsk. till -STADD 2 c. SvMerc. 2: 3 (1756). Siwertz Sel. 2: 68 (1920). —
(II 2) -SVENSK, adj. o. sbst. motsatt: utlandssvensk o. d.
2) sbst. Beckman Amer. 1: 111 (1883). Hemmasvenskarnas sätt att se på svenskamerikanerna. Cederschiöld Manh. 215 (1916). —
(jfr II 4) -VAN. förtrogen med förhållandena (ngnstädes); hemmastadd (se d. o. 2 c). Verelius 27 (1681). Snart blir .. (officeren) ganska förtrogen och hemmavan med sin båts egendomliga behag. VFl. 1905, s. 157. Österling Idyll. 34 (1917). —
(jfr II 4) -VAND, p. adj. (numera föga br.) = -VAN. Lindfors (1815; med hänv. till hemmastadd). Östergren (1927; angivet ss. mindre vanl. form). —
(II 1, 2) -VARANDE, p. adj. Till de hemmavarande Uplands ryttare skole bref afgå. RP 10: 539 (1644). Laurin 1Minn. 220 (1929). —
(II 1, 2) -VARO. (i skriftspr., numera mindre br.) vistelse hemma; närvaro hemma. EGGeijer (1807) i MoB 7: 56. Är verkeligen Pappa död så lärer min hemmavaro blifva nödig. CAGottlund (1821) i HLittSt. 1: 311. Östergren (1927; angivet ss. mindre vanl.). —
(II 1) -VÄVD, förr äv. -VÄVEN, p. adj. (hemma- 1664 osv. hemme- 1547—1550) hemvävd. GripshR 1546—47. Vesterlund Skolm. 10 (1924).
-VÄVD, se A.
Spalt H 761 band 11, 1930