Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HEN he4n, r. l. f. (f. Lind (1749), WoJ (1891); m. Dalin (1852)); best. -en, äv. (utom i södra Sv.) =; pl. -ar; förr äv. HENA, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(he(e)n 1637 osv. hena 1635 (: blåhena)— 1795 (: Oljehenor, pl.))
Etymologi
[sv. dial. hen, hejn, hena, brynsten(sbit), brynsticka; motsv. nor. dial. o. isl. hein, brynsten, feng. hān, sten, klippa, eng. hone, bryne; besläktat med sanskr. ṧāṇa-, ṧāṇī, bryne, samt lat. cōs (gen. cōtis), bryne. Jfr HENIG]
(numera bl., starkt bygdemålsfärgat, i vissa trakter) brynsten, i sht om smal, mjuk, fin sådan; förr äv.: brynsticka. Schroderus Lex. 5 (1637). GbgMag. 1760, s. 712 (om brynsticka). Spong Högsal 53 (1924). — jfr BLÅ-, OLJE-, RAKKNIVS-HEN(A) m. fl.
Ssg: HEN-SPLINT. (tillf.) litet stycke, flisa av ”hen”. Rydberg Gudas. 66 (1887).
Avledn.: HENA, v. [sv. dial. hena] (numera bl., starkt bygdemålsfärgat, i vissa trakter) med ”hen” bryna l. vässa (ägg på skärande värktyg). Larsen (1884). Auerbach (1909).

 

Spalt H 796 band 11, 1930

Webbansvarig