| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HJÄSSA jäs3a2, r. l. f., förr äv. m.; best. -an (5Mos. 28: 35 (Bib. 1541) osv.); pl. -or ((†) ss. m. äv. -ar); förr äv. HJÄSSE, r. l. m.; best. -en (Sylvius Mornay 267 (1674), Odenius 2Celsus 447 (1906)); pl. -ar, äv. -or (jfr Leopold i 2SAH 1: 190 (1801)).
1) benämning på den högsta, välvda delen av människans l. (i sht zool.) ett djurs huvud, närmast omfattande partiet omkring o. bakom den stora fontanellen. När presten haffuer taghit barnet vp aff funten, gör han jtt kors på thes hiessa medh Chrismo. OPetri Hb. B 2 b (1529). Hela den lilla varelsen (dvs. sävsångaren) är uppurrad, strupens och hjässans fjädrar äro resta. Rosenius SvFågl. 1: 71 (1914). Winston Churchill .. blir litet kalare i hjässan för varje gång man ser honom. DN(B) 1930, nr 111, s. 4. — jfr HUVUD-, SILVER-HJÄSSA. — särsk.
a) (†) i uttr. hjässan går öppen, i fråga om huvud med ännu icke slutna fontaneller. Rosenstein Comp. 45 (1736). Möller (1790, 1807).
b) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (numera bl. arkaiserande l. skämts.) i uttr. från hjässan till fotabjället (ngn gg till hälen, till tån o. d., förr äv. fotsulan), från huvud till fot; äv. i bildl. o. överförd anv.: helt o. hållet, alltigenom; se vidare FOTA-BJÄLL. Han .. låth kläda aff honom ifrån hiessan till footsålan. HH 20: 384 (c. 1640). Drottning Victoria var engelsk från hjässan och till hälen. Hagberg VärldB 34 (1927).
c) (i vitter stil, i sht poesi; numera mindre br.) övergående i bet.: huvud. Livin Kyrk. 102 (1781). Och det ljöd kring hans (dvs. Sandels’) hjessa af kulor ett hvin, / Men han ändrade icke en min. Runeberg 2: 79 (1848). — särsk.
α) i uttr. böja l. sänka (förr äv. buga) sin hjässa, resp. höja l. lyfta l. resa sin hjässa l. bära sin hjässa högt, i ödmjukhet l. resignation låta huvudet sjunka resp. av stolthet l. självkänsla lyfta huvudet l. bära det högt. (Påveväldet) för hvilket konungarne bugade sin hjessa och folken bäfvade. Rosenstein 2: 275 (1789). Jag vill erinra .. därom, att den, som bär sin hjässa högst, icke alltid är den störste. Oscar II 6: 246 (1895).
β) i uttr. som beteckna: bekransa l. kröna ngns huvud resp. bekransat l. krönt huvud. Dalin Vitt. II. 4: 4 (1732). Anakreon med .. vinkransade hjessen. Thorild 1: 62 (1784). Runeberg 5: 91 (1860). — särsk. i uttr. krönt hjässa, personifierat: ”krönt huvud”, furste, konung o. d. Jag .. många Krönta Hjessar / Skådat under mina tak. Dalin Vitt. 4: 133 (1740). Bellman (BellmS) 2: 83 (1791).
γ) (numera knappast br.) i uttr. komma, förr äv. falla l. gå över, förr äv. på ngns hjässa, förr äv. ngn över hjässan, bildl.: ”komma” över ngns huvud, drabba ngn. Hans argheet (skall) vppå hans hiessa falla. Psalt. 7: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: över hans hjässa kommer hans ondska). Chronander Surge D 5 b (1647). VDAkt. 1729, nr 354.
2) (i vittert spr. l. i fackspr.) i överförd l. oeg. anv., om ngt som till läge l. skapnad motsvarar en hjässa (i bet. 1). Sol, .. / Öfver bergens topp / lyfter du på nytt / strålig hjessa opp. Tegnér (WB) 2: 129 (1813). Ångrummets höjd, d. v. s. afståndet mellan lägsta vattenståndet och pannans hjässa. TT 1891, s. 171. Bristningen å (urin-)blåsan kan ske .. på hennes hjässa (upptill). Wretlind Läk. 8: 84 (1900). Hedin Pol 2: 562 (1911; i fråga om luftballong). — särsk.
a) om den högsta delen av ett bärg, en kulle o. d.; i allm. i fråga om bärg osv. med rundad topp. Phrygius HimLif. 12 (1615). Talrika småländska kullar .. äro .. ända upp öfver hjessan täckta med myllrik lera. SLorS 6: 11 (1891). Smith Ranke 22 (1921). jfr: ”Hjessan”, Ombergs högsta topp. LbFolksk. 176 (1868).
b) (i vittert spr., föga br.) om den översta delen av en (rundvuxen) trädkrona. Eken (står) ofta .. med hjessan utan blad. Valerius 1: 52 (1807). Rankorna sänka sig ned från trädens hjässor. Andersson Sudr. 86 (1899).
c) tekn. o. byggn. om den högsta delen av ett valv l. en valvbåge o. d. Stål Byggn. 1: 266 (1834). Kupolen består .. af 16 segelformade hvalfkappor, som sammanlöpa i dess hjässa. Hahr ArkitH 155 (1902). 2NF 1: 538 (1903; i fråga om brovalv). Erikson HbSmågatst. 21 (1928; i fråga om ”valv” i gatstensbeläggning). — jfr VALV-HJÄSSA.
3) (†) om (övre delen av) huvudsvålen. Morbärsafft .. vplyffter Hiessan som nedfallen är. IErici Colerus 1: 239 (c. 1645). At han icke länge orkade sittia och som offtast måste för hufvudvärk låta draga up jässan på sig (dvs. låta draga sig i håret (”hjässlocken”) så att huvudsvålen skenbart lossnar, ett förr användt medel mot huvudvärk). VDAkt. 1730, nr 369 [jfr motsv. uttr. i ä. d.].
Ssg: hjässbens-bögla. (†) anat. hjässknöl. Cederschiöld QvSlägtl. 1: 173 (1836). Dens. HbBarnm. 51 (1843). —
-FJÄDER. på fågels hjässa sittande fjäder. Ericson Fågelkås. 1: 73 (1906). (Gulbröstan) sitter .. käck och upprest med lyfta hjässfjädrar .. medan han sjunger. Rosenius SvFågl. 1: 84 (1914). —
-FONTANELL(EN). (i fackspr.) stora fontanellen (se d. o. 2). NF 7: 4 (1883). HeimdFolkskr. 26: 18 (1895). —
-HÅR. (hjäss- 1792 osv. hjässe- 1694) på hjässan sittande hår. Lillienstedt Christus B 2 b (1694). NF 7: 14 (1883). —
-HÖJD.
2) tekn. o. byggn. till 2 c. Tegelhvalf af 5 m. spännvidd och 6 m. hjesshöjd. KrigVAH 1888, s. 131. —
-KAM. (hjäss- 1870 osv. hjässe- 1855) zool.
1) ås l. kam på vissa djurkraniers hjässparti, löpande i huvudets längdriktning. Nilsson Fauna 4: 573 (1855). 2NF 19: 246 (1913).
-KNÖL. anat. knöl på hjässbens översida (tuber parietalis). Florman Anat. 1: 73 (1823). VetAH XLVII. 7: 108 (1911). Fornv. 1925, s. 285. —
(2 c) -LINJE. byggn. linje som tänkes dragen längs hjässan av ett valv. TT 1878, s. 150. Cornell NorrlKyrklK 115 (1918). —
-LOB. anat. Sundström Huxley 58 (1874). Den öfre delen af hvarje (hjärn-) hemisfär, som ligger mellan pann- och nackloben kallas hjässloben. Müller LbAnat. 229 (1905). Broman Männ. 2: 24 (1925). —
-LOCK, r. l. m. (†) hårlock på hjässan. För hufwudwärk hans hieslåck ryckia opp. Moræus Schonæus 386 (c. 1685); jfr språkprovet från 1730 under HJÄSSA 3. —
-PLÅT. (hjäss- 1878 osv. hjässe- 1842)
1) zool. till 1, hos vissa djur: var särskild av de horn- l. benplåtar som äro belägna rakt över hjässan. Nilsson Fauna 3: 40 (1842; i fråga om snok). Lilljeborg Fisk. 3: 494 (1890).
(2) -PUNKT. särsk.
-VY. antropol. bild av människokranium sett rakt uppifrån. Retzius FinKran. 172 (1878). Ymer 1910, s. 112. —
-ÖGA. zool. ögonliknande organ som hos vissa djur förekommer midt på hjässan, parietalöga. Thunberg KroppByggn. 68 (1907). 3NF 15: 661 (1931).
B (†): HJÄSSE-BEN, se A. —
-FJÄLL. jfr HJÄSS-PLÅT 1. Hufvudet (på ormen) har frammantil emellan ögonen et stort hjässefjäll, och tvänne stora bakom det samma. Linné Sk. 413 (”314”) (1751). Fischerström 1: 244 (1779). —
-HÅR, -KAM, -PLÅT, se A. —
-ROT. i uttr. falla på ngns hjässerot, ”komma” över ngns huvud; jfr HJÄSSA 1 c γ. Thet onda som the (dvs. de onda) frögdas åth, / Thet falle på thesz Hiässeroot. Gyldenhielm Psalt. 463 (c. 1605, 1650).
Spalt H 1097 band 11, 1932