| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HONNETTEMANG honät1emaŋ4, äv. 10—, äv. med mer l. mindre franskt uttal, adv.
1) (numera knappast br.) motsv. HONNETT 1: på hederligt vis, hederligen. SvBrIt. 2: 20 (1690). Tolf a fjorton fröknar, som lefva honnettemang af nålstygn. Hagberg Shaksp. 4: 22 (1848). 3NF (1928).
2) i överensstämmelse med ngns ära (stånd, ställning) o. d.; numera företrädesvis (ngt vard.) i nekande (l. därmed likvärdig) sats: med bibehållen ära, anständigtvis o. d.; jfr HONNETETÉ 2. Jag .. kan med en beskedlig hushållning honnettement bärja mig. Kellgren (SVS) 6: 115 (1782). Så .. dåligt klädde, att de öfrige ej kunde honettement ge sig i slanger med dem. Livijn 1: 418 (1824). Östergren (1927).
Spalt H 1133 band 11, 1932