Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HORTATIV hor4ta~ti1v l. 30~2, stundom 104, adj. o. sbst. r.; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av senlat. hortativus, adj. (Priscianus) i förb. conjunctivus hortativus o. d., resp. substantivering av detta; till lat. hortari, uppmana, rotbesläktat med GIRIG, GÄRNA]
språkv.
I. adj.: som innebär l. uttrycker l. innehåller en uppmaning. Löfgren TySpr. 141 (1880). Nära beslägtad med den optativa konj. är den hortativa. Calwagen TySpr. 149 (1883). BonnierKL (1924).
II. sbst.
1) hortativ konjunktiv.
2) (ny anv.) ”status” (dvs. betydelseförhållande) som angiver en uppmaning. Noreen VS 5: 115 (1904).

 

Spalt H 1242 band 11, 1932

Webbansvarig