| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HOVRÄTT, sbst.2, m.; best. -en.
(†)
1) sång, serenad. PErici Musæus 5: 133 a (1582). Thet (dvs. kyrkosången) är then liuffue Bruda sång och hoffrätten som Christus medh alla Änglar gerna hörer. Därs. 257 a.
2) lek, dans; anträffat bl. bildl. i bet.: dust, nappatag. Nu wäl, tu kommer migh rett til måtto, Riddare godh, wij mostom än en gång haffua en Hoffrett medh hwar annan. Balck Ridd. F 8 b (1599).
Spalt H 1300 band 11, 1932