Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HUCKLE huk3le2, förr äv. HYKLE, n.; best. -et; pl. -en.
Ordformer
(huckel 1897. huckle 1762 osv. hucklä 1842 (: hucklä´)—1908. hukle 1667—1887. huklä 1655—1757. hykle 1765. Jfr formavdelningen på HUVUD-KLÄDE)
Etymologi
[utvecklat ur HUVUD-KLÄDE]
till kvinnodräkten hörande (numera nästan bl. i vissa folkdräkter förekommande) huvudbonad bestående av en (i tresnibb) hopvikt o. under hakan l. i nacken hopknuten, mindre duk; huvudkläde; jfr HALS-DUK. BoupptSthm 15/5 1655. Huckle är en mycket intagande hufvudbonad för en landtflicka, skada blott att det skall skymma så mycket af ansigtet. Almqvist DrJ 330 (1834; klandrat av Atterbom i SvLittFT 1835, sp. 66). ”Hucklät”, en fyrkantig duk, som lades i tresnibb och knöts utanpå mössan med knut och hängande snibbar under hakan. Fatab. 1908, s. 8 (i fråga om ä. förh. i Bohuslän).
Avledn.: HUCKLA, v.2 sätta på l. iföra (ngn) huckle; dels (i folkligt spr., numera knappast br.) i förb. huckla på10 4, i sht refl.: ta på sig huckle; dels i p. pf. ss. adj., i sådana ssgr som VIT-HUCKLAD. Hukla på sig. Rydqvist SSL 2: 332 (1857; angivet ss. brukat i talspråk). Tholander Ordl. (c. 1870).

 

Spalt H 1304 band 11, 1932

Webbansvarig