| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HUGNA huŋ3na2, v. -ade ((†) pr. sg. -er AOxenstierna 1: 569 (1636); ipf. -ede HT 1910, s. 281 (1592)). vbalsbst. -AD (se d. o.), -AN (†, OxBr. 10: 362 (1634), VDAkt. 1703, nr 410), -ELSE (se avledn.); -ARE (se avledn.); jfr HUGN.
1) (i sht i högre stil, numera mindre br.) bringa (ngn) glädje o. tillfredsställelse; göra (ngn) glad, glädja (ngn); äv.: trösta (ngn), bringa (ngn) tröst o. lisa, giva (ngn) tröst; ofta i förb. hugna ngn med ngt (jfr c); om sak förr äv.: behaga (ngn), falla (ngn) i smaken. Mess. 1537, s. D 4 b. Thette (dvs. löftet att ingen ny pålaga skulle påbjudas) hugnede borgerskapet så väl, at (osv.). HT 1910, s. 281 (1592). Men Lazarus som nödh här ledh / Bleff hugnat i all Ewigheet. Fosz 133 (1621; nt.: getröstet). (Jag) Wille önska at jagh E. K. och med glade tidender hungna kunde, men thet hafwer icke så behagat Gudi. Gustaf II Adolf 556 (1622); jfr c. (Vin är en) beqwämligh Dryck, at frögda (hugna, glädia,) the bedröfwade medh. Schroderus Comenius 440 (1639). Sööth Ord hugna dhe fromma. Grubb 49 (1665). Stoor hiertans längtan hafwer iagh haft, att E. Excellens hade den nåden Academien bewijst ok hugnat i sommar medh des höga närwarelse. Rudbeck Bref 383 (1701). Sedan Jesus hugnat den Cananeeska qvinnans hierta, gick han ut igen ifrån Tyri och Sidons landsändar. Bælter JesuH 5: 33 (1759). Din ömhet hugnar mig, rör mig ända til tårar. Björn Calas 16 (1794). Ha de tystnat, din ungdoms sånger, / Som dig hugnat så många gånger? Wirsén NDikt. 60 (1880). Rydberg 1: 287 (1895). — särsk.
a) i p. pr. ss. adj.: glädjande, trösterik; stundom övergående i bet.: god. Schartau UtkPred. 268 (1824). Oscar I Straff 53 (1840). Det enda i någon mån hugnande i .. denna förtrethärfva. Gellerstedt Gläntor 53 (1909). Ha hugnande underrättelser från ngn. Östergren (1928).
b) (föga br.) refl. o. dep.: känna glädje o. tillfredsställelse l. tröst; ofta med prep. åt l. över l. med, förr äv. med prep. vid (jfr β). Nähr enom väl gåår, haffver man venner, som sig däråth hugne. AOxenstierna 1: 613 (1615). Jag hugner mig till ded högste, och tackar den godhe Gudh innerligen och aff hiärtatt, att jag (osv.). Därs. 569 (1636). Horn Lefv. 33 (c. 1657). Dhen ena Åsznan hugnas, at dhen andra bär Säcken. Grubb 135 (1665). Han (dvs. Polydamas) begynte sedan hugna sig öfver sin olycka. Ehrenadler Tel. 888 (1723). När Oden satt i vänners lag, hugnade sig alla öfver hans manliga skönhet. Strinnholm Hist. 1: 201 (1834). Blanche Våln. 395 (1847). Ha att hugna sig med ett gott samvete. Östergren (1928); jfr α. (†) (Farao) skal .. få see (de slagna sidonierna), och hugna sigh medh allo sino folcke som .. slaghne äro. Hes. 32: 31 (Bib. 1541; Bib. 1917: trösta sig över). — särsk.
α) med prep. av; stundom, i sht i uttr. hava att hugna sig av ngt, närmande sig bet.: åtnjuta ngt. Bolinus Dagb. 82 (1679). Thet endaste som Apostlarne hade at hugna och rosa sig af, här i werlden, war thet, at the ledo med Jesu. Spegel Pass. 317 (c. 1680). Om .. de Finska eller Norrländska verken skola få hugna sig af dessa til deras uprätthållande oumgängeliga friheter .., så kunna de med högre afgift icke belastas, än hvartil de en gång blifvit taxerade. Bergv. 2: 220 (1741). Konung Gustaf, så mycket han arbetade i Sturens anda, hade icke att hugna sig af alla Sturens anhängares tillgifvenhet. Svedelius i 2SAH 51: 93 (1875).
β) (†) med prep. vid, övergående i bet.: låta sig nöja med ngt. Norstiernans Barn (dvs. nordborna) hugnas ingalunda wed sitt eget, hwarken til Maat, Dryck eller Läkedomar, vthan trengtar altijdh effter SöderLändernes Afwel, Frucht och Fetma. Kempe Graanen 23 (1675).
c) glädja (ngn) gm beviljande av en förmån; stundom närmande sig bet.: belöna (ngn); numera bl. (i skriftspr.) i uttr. hugna (ngn) med (ngt), glädja (ngn) gm att giva l. meddela l. förläna (ngt); stundom närmande sig bet.: (nådigt) giva l. förläna (ngn ngt). Kongl. Maj:t .. låfvade en sådan Förordning, som skulle hugna dem med besynnerliga (dvs. särskilda) friheter, som oländige och ofrucktbare ställen upodlade. LandtmFörordn. 155 (1765). Då husbonde hugnar ett flitigt tjenstehjon, verkar det idoghet. Chydenius 388 (1779). (Han har) icke blifvit hugnad med någon (ordens-)stjerna. SöndN 1862, nr 7, s. 2. De loford, med hvilka han sjelf i Litteraturtidningen hugnats. Wirsén i 3SAH 2: 467 (1887). Ett lönetillägg .., varmed onkel Sam eljes endast hugnade sådana sergeanter, vilka (osv.). Granlund Carlé OdågJourn. 19 (1915).
2) (i högre stil, föga br.) med avs. på åstundan, begär o. d.: tillfredsställa. Är världslagen sådan, att han (dvs. Faust) skall förspillas därför, att han hugnat sin andes högsta kraf, finner han sig i domen. Rydberg 2: 353 (c. 1870). I form af en lagerkrans .. hugnade (denna motsträviga Dafne, dvs. Laura) skaldens trängtan 1341. Wulff Petrarcab. 212 (1905).
3) (i högre stil, föga br.) med avs. på ngt svårt l. besvärligt o. d.: lindra, mildra. Jesu namn .. skall / .. Hugna mödans dag. Ps. 1819, 65: 1. En själfförvållad skam, / som icke hugnas af att kvalen lösa upp / på samma gång som lifvets band min sångs. Rydberg Dikt. 2: 47 (1891).
HUGNARE, m.||ig. [fsv. hughnare] (numera bl. tillf.) till 1. Verelius 127 (1681). Östergren (1928; angivet ss. sälls. form). —
HUGNELSE, r. l. f. [fsv. hughnilse] (föga br.) till 1. Och en hugnelse var det alltid att komma tillbaka (från stugan) till ladan igen. Benedictsson Folkl. 90 (1887). Karlfeldt FridLustg. 79 (1901).
HUGNIG, adj. (†) till 1: hugnelig. Den hugniga tijdh (dvs. sommaren) nu vankar om åhret. AWollimhaus Vitt. 39 (1667).
Spalt H 1345 band 11, 1932