Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HULLING hul3iŋ2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) pl. -ere Brahe Kr. 48 (c. 1585)).
Ordformer
(hollning 1682. huldning 1739. hullang c. 1585 (: hullangere, pl.). hulling 1640 osv. hullung- c. 1638—1834. hullunge 1738—1757. hulning 1750. hulung 1681—1788. hylling 1737—1843. hålling 1727)
Etymologi
[sv. dial. hulling, hullung (Uppl., Dalarna, Finl.), hulding (Nuckö), huldunge (Gotl.); sannol. urspr. ssg av HULL, sbst.1, o. ett sbst. motsv. nor. dial. ange, tagg, tand, isl. angi, brodd, fht. ango, feng. anga, tagg, brodd (jfr ANGEL, sbst.1—2). Med avs. på bet. jfr nor. dial. holdor (holdar m. m.), hulling (på metkrok), eg.: köttpil; jfr Tamm EtymOrdb. (1904) o. Hellquist EtymOrdb. (1921) samt ArkNF. 41: 130 (1925)]
å pil l. metkrok l. dylikt spetsigt föremål: i motsatt riktning mot pilens osv. spets riktad, snedt utskjutande, spetsig hake, vilken åstadkommer att pilen osv. icke utan att göra stor skada kan uttagas, då den trängt in i ngt, mothake; äv. (särsk. i naturvetenskapligt fackspr.) om spetsig tagg o. d. som mer l. mindre liknar en hulling på en pil o. d. Öffuarsten hade fultt med blåmärcker både på armar och been wtaff the pilar, som hullangere såtto lössa wpå. Brahe Kr. 48 (c. 1585). Kornagnar måste nödvändigt stöpas eller blötas, eljest fästa de sig med deras hullungar i mångfållan (hos kon), och förorsaka ofta döden. Brauner Bosk. 25 (1756). Stundom användes för tvinnandet (av tenntråd) en med hulling försedd träpinne, s. k. ”krok”. Fatab. 1920, s. 164. — jfr ANKAR-, SIDO-HULLING. — särsk. bildl. Valerius 1: 184 (1831). De hvassa orden borrade sina hullingar djupt in i själen. Hedenstierna FruW 117 (1890).
Ssgr: A: HULLING-BEVÄPNAD, p. adj. (i sht i naturvetenskapligt fackspr.) Månget hullingbeväpnadt frö. UVTF 25: 42 (1880). —
-BORST. (hulling- 1883 osv. hullings- 1852 osv.) (föga br.) bot. Dalin (1852). Hullingborst .. kallas hos växter sådana styfva hår eller borst, som närmare spetsen äro försedda med nedåt vända, stickande och vidhäftande hullingar. NF (1883). —
-BORSTIG, p. adj. (föga br.) bot. försedd med hullingborst. Nyman VäxtNatH 1: 113 (1867). —
-BÄRANDE, p. adj. (i naturvetenskapligt fackspr.) Hartman Fl. LXVII (1832). (Hackspettarna) ha .. masklik tunga, som i spetsen är försedd med en hullingbärande förhårdning. 2NF 10: 956 (1908). —
-FÖRSEDD, p. adj. (hulling- 1889 osv. hullings- 1899) (i sht i fackspr.) De hullingförsedda kastspjuten. SDS 1889, nr 320, s. 1. Rig 1918, s. 68. —
-JÄRN. (hulling- 1928. hullings- 1868—1928) (tillf.) med hullingar försett järn. Collan Kalev. 2: 33 (1868; om metkrok). —
-KANTAD, p. adj. (föga br.) bot. om växtdel: i kanterna försedd med hullingar. Efter fröskalets beskaffenhet äro fröen (bl. a.) kallade .. hullingkantade. Hartman Fl. XXXI (1820). —
-LIK, adj. (i sht i fackspr.) NF 2: 1208 (1878).
B: HULLINGS-BORST, -FÖRSEDD, -JÄRN, se A. —
-KROK. (†) med hullingar försedd krok; särsk. bildl. O Synd .. / .. tu har vist något hvast, / Som hullings-krok, thermed tu tig så klöser fast. Kolmodin QvSp. 1: 53 (1732). —
-SKODD, p. adj. (mindre br.) Den hullingsskodda ljustern. Molin FrÅdal 305 (1890).

 

Spalt H 1369 band 11, 1932

Webbansvarig