Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HUMLEGUBBE, sbst.2, m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(humle- 1857. hummel- 1841—1902)
Etymologi
[sv. dial. hummlegubbe, storväxt, äldre person, äv.: kanalje; jfr östsv. dial. hummelbisse, bjässe. Förleden är trol. samhörig med sv. dial. hummel, (bärg)knöl, äv.: tölp, avljudande med mht. hamel, brant klippa, besläktat med HAMMARE, sbst.1]
(numera bl. i Finl.) bjässe, baddare. Veteranerna eller sjelfva hummelgubbarne i skrået (dvs. i vaktmästarkåren). Sturzen-Becker 2: 204 (1841, 1861). Den bildade herrn har en stor horreur för ett par humlegubbar med blå rockar och messingsknappar. Bergman VSmSkr. 310 (1857; om exekutionsbetjänter). FoU 15: 49 (1902). Anm. I språkprovet från 1857 föreligger måhända påvärkan från (GRIP)HUMMER.

 

Spalt H 1387 band 11, 1932

Webbansvarig