Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HUNDARE hun3dare2, n.; best. -t; pl. -n.
Ordformer
(förr ofta skrivet hundari)
Etymologi
[fsv. hundari, motsv. fgutn. hunderi, fht. huntari; avledn. av germ. hund, hundra (som föreligger i got. hunda, n. pl., fsax. o. feng. hund, fht. hunt, ävensom i fsv. hundaresnamn, sådana som Laghund, Norund, o. folklandsnamnen Attunda-, Fiädhrunda- o. Tiundaland), motsv. lat. centum, gr. ἑκατόν, sanskr. ṧatam, hundra (jfr HUNDRA, räkneord1). Möjl. är hundare, som ersatt äldre hund (jfr de nyss anförda fsv. namnen), lånat från t. Anledningen till benämningen är oviss o. omdebatterad. Redan Tacitus (Germania 6, 12) känner till ett germ. hund(ari) ss. militärisk o. sannol. äv. judiciell term. Av moderna förklaringsförsök bör kanske i första rummet nämnas ett av EHiärne, som sätter namnets uppkomst i sv. i samband med ledungsväsendets organisation, i det att ”hundet” l. hundaret urspr. skulle ha varit ett område för utrustning av fyra ledungsfartyg med sammanlagt hundra mans besättning (jfr HdlProfHistUpps. 1930, s. 148 ff.); en annan uppfattning är framställd av Tunberg SkandÄPolitIndeln. 182 ff. (1911)]
hist. benämning på underavdelning l. distrikt av landet l. landskapet hos germanska stammar; i de gamla svealandskapen (Uppland, Västmanland o. Södermanland) ävensom, gm inflytande från dessa, i Dalarna o. på Gotland motsvarande götalandskapens härad, ehuru intagande en mindre självständig ställning än detta; efter midten av 1300-talet (i den mån som Magnus Erikssons landslag genomfördes) ersatt av ”härad”. Heela landet (Sverge) är skifft i Härede, som fordom kallades Hundari, epter thet at i förstonne woro ther hundrade bönder vthi. OPetri Kr. 9 (c. 1540). Uppland var af gammalt deladt i trenne delar, kallade Attunda-, Tiunda- och Fjädrundaland, de åtta, de tio och de fyra hundarenas land. SvH 2: 22 (1904). Anm. Ngn gg användes hund, n. (jfr den etymologiska avdeln. ovan), i st. f. ”hundare”. Tunberg SkandÄPolitIndeln. 181 (1911). UpplFmT X. 2: Bil. 2, s. 13 (1927).
Ssgr (hist.): A: HUNDARE-HÖVDING, -TING, se B.
B: HUNDARES-HÖVDING. (-are- (-ari-) c. 1540—1898. -ares- (-aris-) c. 1755—1872) person som enl. äldre uppfattning antogs hava varit hövding över ett hundare (motsvarande häradets häradshövding); äv. med avs. på ä. germanska förhållanden. (Häradenas) Höffdinge kallades, Hundarihöffdinge, Centurio, then nw kallas, Heredzhöffdinge. OPetri Kr. 9 (c. 1540). Hildebrand Hedn. 220, 227 (1872). (Rättsskipningen hos frankerna) leddes .. af de gamla folkvalda höfdingarne, tunginerna eller centenarierna (”hundarehöfdingarne”) såsom de kallas i saliska lagen. Boëthius HistLäsn. 2: 63 (1898). —
-KYRKA. [fsv. hundaris kirkia] (förnämligare) huvudkyrka; urspr. sannol. om dylik uppförd vid ett hundares tingsplats. Frey 1841, s. 169. —
-TING. (-are- 1898—1918. -ares- (-aris-) c. 1755 osv.) [fsv. hundaris þing] ting på vilket rätt skipades o. gemensamma (ekonomiska) ärenden avgjordes inom ett hundare. Schultze Ordb. 1992 (c. 1755). Flodström SvFolk 408 (1918).

 

Spalt H 1417 band 11, 1932

Webbansvarig