| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HUSCH huʃ4, interj. o. sbst. r. l. m.
I. interj.
1) ss. uttryck för att ngt sker med en överraskande l. skrämmande fart l. för sinnesrörelse som ngn erfar vid dyl. fart: huj; vips. Hjärne DagDrabbn. 148 (i handl. fr. 1804). Husch hvad det gick. Blanche Tafl. 366 (1845). Han ville ta fatt .. (katten), men husch! så satt den på hans rygg. Wigström Folkd. 1: 182 (1880).
2) ss. uttryck för känsla av obehag l. skrämsel l. avsky: hu (då), usch. Sturzen-Becker 2: 106 (1844, 1861). Husch då! Jag tror, jag också har blifvit nervös. Geijerstam Aldrig 53 (1891). Husch, nej, nu måste jag upp och röra på mig ett slag. Kjellin Troili 2: 79 (1917).
3) (mindre br.) ss. uttr. för otålighet l. ringaktning l. för (ett mer l. mindre överlägset l. harmset) avvisande av ett förslag o. d.: asch. Det är så kallt och du har så litet på dej, din stackare. — Husch nej, fryser jag, så springer jag mej varm .. har ingen fara. Blanche Våln. 622 (1847).
4) (föga br.) ss. uttryck för översvallande glädje: hej, hurra. Husch! Husch! Hvad jag är glad! Thomander 3: 282 (1826).
5) (†) ss. nedtystande utrop: hysch, tyst. Atterbom LÖ 2: 119 (1827). Cederschiöld Skriftspr. 111 (1897).
II. [jfr I 1] (†) sbst.: hastigt anfall. Ryssarna hafwa budit till att giöra en husch i wåras qwarter. KKD 6: 52 (1708).
Spalt H 1489 band 11, 1932