| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HUTA hɯ3ta2, v. -ade.
(vard., numera, utom i särsk. förb., föga br.) dels med avs. på hund, dels med avs. på person: huta åt; förr äv.: håna, göra spe av (ngn), ävensom: med okvädinsord l. medelst stenkastning o. d. driva bort (ngn). BtÅboH I. 2: 150 (1625). At hädha, (speija, huta) enom, och ökenämpnan .. hörer skelmom .. til. Schroderus Comenius 917 (1639). Hon hutar them (dvs. hundarna), men kan them icke frå sig slå. Kolmodin QvSp. 1: 506 (1732). Räds du ei, at Han (dvs. Jesus) skal dig förskiuta, / Och dig, som oren hund, med tordöns-stenar huta. Därs. 2: 141 (1750). Hans herre hutade och slog honom (dvs. hunden, som skällde). Almqvist Hind. 13 (1833). SD 1905, nr 232 B, s. 3.
HUTA FRÅN SIG10 4 0. (mindre br.) (eg. med tillropet ”hut”) jaga bort (hund) från sig. Hedenvind-Eriksson Hjul. 53 (1928). —
HUTA TILL10 4. huta åt (ngn). UrFinlH 60 (1808). Han hade hutat till bakdantaren. Belfrage Väg. 93 (1918). jfr TILLHUTA. —
HUTA ÅT10 4. eg.: säga l. ropa ”hut” till (ngn); dels med avs. på hund: med tillropet ”hut” tysta ned l. driva bort; dels med avs. på person: bedja ngn ”veta hut”, (på ett bryskt l. skymfande sätt) skarpt tillrättavisa (ngn), snäsa av l. till (ngn); förr äv.: medelst stenkastning o. d. driva bort (ngn). Hon vände sig til honom bannandes och hutade åt honom, såsom den der brukar sine poike maner, med stenkastning. VRP 6/6 1739. Så skall jag huta åt honom: / Ryk och ränn / Och drag för den och den. Envallsson Kopparsl. 62 (1781). Han .. hutade åt en spets, som .. begynte morra. Crusenstolpe Mor. 2: 166 (1840). SDS 1910, nr 35, s. 8. jfr ÅTHUTA.
Spalt H 1518 band 11, 1932