| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HUTTEL hut4el, n.; best. huttlet.
(ngt vard., numera mindre br.) huttlande; krumbuktande, hymlande; alltför stor tveksamhet; jfr HUTTLA, v.1 4; förr äv.: narri, gyckel; jfr HUTTLA, v.1 5 a. Schultze Ordb. 1965 (c. 1755). Hvilken jämmerlig advocatur — ..! Fy! Hvilket huttel! Stenhammar Riksd. 2: 213 (1841). VFl. 1919, s. 70. SvD 9/11 1930, Söndagsbil. s. 5.
Spalt H 1519 band 11, 1932